Utbildning viktigare än bostadsort för hälsoskillnader

Det talas mest om regionala skillnader i vården – trots att skillnaderna är större om man tittar på människors utbildningsnivå, enligt Margareta Kristenson. Hon påpekar att en svensk i 30-årsåldern med högskoleutbildning kommer att leva fem år längre än sin klasskamrat som bara gått grundskola.

– De här skillnaderna ökar. För att ändra det måste det hända saker i människornas grundläggande livsvillkor. Men välfärdssystemet måste också ses över – för i vissa avseenden krackelerar det, säger hon.

Geografiska skillnader handlar till stor del om struktur och organisation, medan skillnader inom verksamheter främst handlar om mötena i vården. Hälften av befolkningen upplever exempelvis svårigheter att förstå språket som används inom hälso- och sjukvården.

– Normkritik är viktigt. Vi måste fundera och ifrågasätta över vad vi – medvetet eller omedvetet – förmedlar. Annars cementerar vi och förstärker ojämlika villkor och ger normen mer resurser, säger Margreta Kristenson.

En av fyra anser att de inte har tillgång till den vård som de behöver och en av fem avstår från att söka vård, trots att de behöver. Några orsaker är svårigheter att få ledigt från jobbet, att man inte har råd eller känner bristande tillit.

På Vårdmötet, som arrangerades av Läkartidningen och Dagens Samhälle, presenterade Margareta Kristenson en lång rad åtgärder för att nå regeringens mål om att sluta de påverkansbara hälsoklyftorna inom en generation (se faktaruta).

Kontinuitet är en grundläggande förutsättning för att få ett bra och tryggt möte med patienten. Det måste även skapas strukturella förutsättningar för att medarbetarna ska ha möjlighet att arbeta på det vis som behövs för att minska hälsoklyftorna i befolkningen, enligt Margareta Kristenson som indirekt ger vårdvalet en känga.

– Jag tror man måste vara utomordentligt omsorgsfull med alla typer av reformer. Strukturen måste vara sådan att det finns tillgång till vård även i glesbygd och där behovet är som störst. Och att vården finansieras på ett sätt som skapar långsiktighet och helhetssyn.

Margareta Kristenson, som har en bakgrund som distriktsläkare och vårdcentralchef, vill också se en starkare primärvård med ett tydligt primärpreventivt uppdrag och ett återuppväckt områdesansvar.

– När jag var vårdcentralchef var det självklart att sjuksköterskorna skulle gå ut och informera i skolorna och jobba tillsammans med kommunerna. Det finns inte explicit i dag. Det fanns också ett områdesansvar som försvann i samband med husläkarreformen.

Trots sin långa lista med åtgärder, säger sig Margareta Kristenson ändå vara hoppfull.

– Vi har inte riktigt pratat om de här skillnaderna tidigare. Bara man ser detta som ett problem och bestämmer sig för att göra något åt det så går det.

Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell håller med.

– Det har varit mer fokus på regionala skillnader, och det har lett till ett förbättringsarbete. Det är nästan aldrig samma landsting som ligger sämst till.

Skillnaderna som hänger ihop med olika lång utbildning är däremot konstanta år efter år.  

– Vi brukar kalla det för en envis ojämlikhet. Jag tror att medvetenheten om att det finns ett mönster som hänger ihop med utbildningslängd och intresset och engagemanget för att göra något åt det måste öka, om det ska ske en förändring.

Olivia Wigzell tror att en mer personcentrerad vård är en viktig nyckel för att bryta mönstret. Hon håller även med Margareta Kristenson om att det är viktigt att väcka en normmedvetenhet hos vårdens medarbetare. 

Läs också:

Kommissionen för jämlik hälsa: Stärk Folkhälsomyndighetens roll