I Norge har distriktsläkare rätt att välja hur många patienter de ska ha på sin lista. Patienten har i sin tur rätt att välja läkare – fast i praktiken är valfriheten begränsad eftersom många läkares patientlistor redan är fulla. Patienten har även rätt att byta allmänläkare två gånger per år.
En annan viktig del av fastläkarsystemet är att kollegor täcker upp för varandra och tar hand om varandras patienter vid behov.

– Att varje enskild läkare kan bestämma sitt listningstak är helt nödvändigt för att kunna styra arbetsbelastningen. Men jag kan inte välja vilka patienter jag ska ha – det är patienten som väljer mig, berättar Anette Forne, norsk specialist i allmänmedicin, under ett seminarium om fastläkarsystemet på SFAM:s kongress i Karlstad i slutet av april.

Hon satt med som facklig representant i de centrala förhandlingarna inför fastläkarreformen. 1993-1996 gjordes ett treårigt försöksprojekt i några norska kommuner. 2001 blev slutligen reformen verklighet.

– Listningssystemet var för vår del inspirerat av hur det fungerade i England, Holland och Danmark. Målet var att stärka det allmänmedicinska fundamentet: att ge förutsättning för långsiktiga och ömsesidiga förpliktelser mellan läkare och patient. Att få kontinuitet, förutsägbarhet och trygghet, säger Anette Forne.

Bland svenska distriktsläkare höjs allt fler röster om att införa ett listningstak även i Sverige. Nyligen lämnade SFAM och DLF över ett åtgärdsprogram, som är baserat på Göran Stiernstedts betänkande »Effektiv vård«, till regeringens utredare Anna Nergårdh som har fått i uppdrag att gå vidare med Stiernstedts förslag.

Som Läkartidningen tidigare har berättat vill SFAM och DLF bland annat att antalet specialister i allmänmedicin ska öka till en per 1 500 invånare, att alla patienter ska ha rätt att välja sin egen läkare och att läkaren ska ha en begränsad patientlista för att kunna ta ett personligt ansvar och säkerställa kontinuitet.

Det absolut viktigaste just nu är se till att det blir mer attraktivt att bli och vara allmänläkare, menar SFAM:s ordförande Hanna Åsberg. Annars kommer allmänläkarbristen inte kunna lösas. Hon tror att ett listningstak eller någon annan form av begränsning av patientlistan är en väg ur krisen.

– Man kan inte ta ett personligt ansvar för sina patienter om man inte har en begränsad lista. Jag tror att vi har svårt att ta oss ur den här situationen om vi inte vågar prata om listningstak.

Hanna Åsberg är medveten om att åtgärden är politiskt känslig eftersom det initialt inte kommer att finnas en fast läkare till alla patienter.

– Jag tror att man behöver jobba på en övergångslösning för den patientgruppen. Att man har ett listningstak men lägger ett tydligt ansvar på landstingen att de på sikt måste erbjuda en fast läkarkontakt till alla och en primärvård av hög kvalitet.

Anna Nergårdh säger till Läkartidningen att hon har gått igenom förslagen i åtgärdsprogrammet. Men hon vill inte kommentera idén om ett listningstak.

– Det är för tidigt att uttala sig om enskilda förslag.

Anna Nergårdh tror i sin tur att man måste se bemanningsfrågan i ett större sammanhang och anser att omstruktureringen av svensk hälso- och sjukvård är nödvändig för att lösa bemanningen i framtiden.

– Man kan inte se bemanningen som en enskild fråga. Det kommer inte att gå att få medarbetare att jobba i ett föråldrat sjukvårdssystem.

Läs mer: 

Fastlegeordningen – reformen som alla är nöjda med

Lovsång till den norska fastläkarreformen klingar falskt