Den nu 10 år gamla pojken som genomgått en dubbel handtransplantation. Foto: Children’s Hospital of Philadelphia

– Det här är intressant. Rapporten visar att man kan lyckas med den här typen av ingrepp hos barn om man har en lämplig kandidat och verkligen har tänkt igenom alla detaljer i förloppet, vilket de verkar ha gjort här, säger Lars Dahlin, professor och överläkare i handkirurgi vid Skånes universitetssjukvård som tillsammans med ett antal kolleger snart är aktuell med en artikel i Läkartidningen om de förberedelser som pågår i Sverige för att börja med handtransplantation hos vuxna patienter.

I den nu publicerade fallrapporten [Amaral S et al, Lancet Child & Adolescent Health. Epub 19 juli 2017] fick den i dag tioårige pojken i USA två händer från en avliden donator 2015 efter en tidigare dubbelsidig amputation av händer och fötter på grund av sepsis.

Pojken hade också genomgått en njurtransplantation och stod därmed redan på immunsupprimerande behandling vilket var avgörande för att han alls skulle komma ifråga för handtransplantationen, enligt läkarna bakom rapporten.

De beskriver operationen som lyckad efter 18 månader, men betonar att pojken behövt intensiv sjukgymnastik och psykosocialt stöd för att nå dit.

Under det första året drabbades han också av åtta avstötningsepisoder, som hävdes genom att modifiera den livslånga immunsupprimerande behandlingen.

Det är dock inte dags att börja göra handtransplantationer på barn i större skala, understryker Lars Dahlin.

– Nej, absolut inte. Det är kontroversiellt att genomföra den här typen av ingrepp, som kräver livslång immunsupprimerande behandling, vid ett tillstånd som inte är livshotande, hos vuxna. Att göra ingreppet på ett barn medför naturligtvis ännu större utmaningar, säger Lars Dahlin och påpekar att det hos den aktuella patienten nu är särskilt viktigt att beakta risken för att den transplanterade njuren påverkas negativt på sikt.

En viktig aspekt är också att de transplanterade händerna ska växa med barnet.

– I det här fallet har läkarna vid upprepade undersökningar sett att tillväxtzonerna fortfarande är öppna, vilket innebär att händerna växer. Men det är en känslig punkt, säger Lars Dahlin som betonar att det nu är mycket viktigt att följa och rapportera pojkens fortsatta utveckling.

­– Jag hoppas att de kommer att fortsätta med den breda uppföljningsmodell, som bland annat inkluderade olika magnetkameraundersökningar och en mycket strukturerad uppföljning av funktionen samt psykosociala test, som de använt hittills.