På fredagen lämnade Kerstin Evelius över tvångsåtgärdsutredningens betänkande »För barnets bästa?« till regeringen. Förslagen ska bidra till minskad användning av tvångsåtgärder av barn, men också ge professionen tydligare vägledningen i vad man ska och inte ska göra.

– Målsättningen är att göra det lätt att göra rätt, säger Kerstin Evelius till Läkartidningen, och fortsätter:

– Vi vill ha ett nationellt kunskapscentrum på Socialstyrelsen där man samlar den kunskap och vi vill ha en utbildning för verksamhetschefer och överläkare för att stärka barnperspektivet. Sedan vill vi ha en nämnd för utveckling och kontroll, som handlar mycket om det kollegiala lärandet som man efterfrågar.

Centralt i förslagen är att barnens bästa alltid ska tas i beaktande, och det ska göras med en ny paragraf i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

– Vi har sett att unga har avskiljts med hänvisning till att man inte har haft tillräckligt med personal. Det kommer inte vara möjligt med en »barnens bästa-paragraf« och det gör det möjligt att prioritera att verksamheterna har rätt resurser.

Det ska också införas en ny paragraf som ska begränsa avskiljning, vilket används när ett barn uppvisar aggressivt eller störande beteende som försvårar andras vård. Ett beslut om avskiljande ska gälla i högst två timmar, vilket kan förlängas vid »synnerliga skäl«.

Barn ska inte heller vårdas med vuxna, om det inte i det enskilda fallet är för barnets bästa. Möjligheterna att överklaga beslut i tvångsvården ska förstärkas, och möjligheterna till tvångsåtgärder ska kraftigt begränsas.

Betänkandet rekommenderar en ny paragraf i LPT som gäller fasthållning. Enligt den ska barn få hållas fast om det är uppenbart att andra åtgärder är otillräckliga och om risken finns att barnet allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Men åtgärden måste vara tillfällig, vilket i princip handlar om några minuter.

Användningen av fastspänning ska också begränsas. Det ska få pågå i högst en timme såvida det inte finns synnerliga skäl. I dag anges att fastspänning ska ske »kortvarigt«, men det definieras inte närmare.

Utgångspunkten i utredningen har varit att kraftigt minska eller till och med avskaffa tvångsåtgärder när det gäller barn, utan att försämra vården.

Går det verkligen?

– Det är jag helt övertygad om just nu. Vi träffade en verksamhet som minskat antalet tvångsåtgärder med 90 procent på ett år. De gör mycket av det vi föreslår. Och det är klart, mycket av våra förslag kommer från verksamheterna, säger Kerstin Evelius.

Verksamheten i fråga är BUP-akuten i Malmö. Och det Kerstin Evelius såg var ett arbete med fokus på bemötandefrågor, delaktighet, kunskap och kontroll.

– Det finns nog flera, men de är ett fantastiskt bra exempel. Jag är vansinnigt imponerad av hur de jobbar. De har gått från rädslan att göra fel till viljan att göra rätt. De sa också att de har fått rätt resurser, inte bara mer personal utan även kompetensutveckling.

Kerstin Evelius påpekar dock att många tillfrågade enheter tror att det går att reducera tvångsåtgärderna avsevärt.

– Återkommande från, av varandra oberoende, källor är att nio av tio tvångsåtgärder kan försvinna.

Hur ska man nå dit?

– Man behöver rätt resurser och rätt kompetens. Sedan behöver man en ledning som vill ha och driver en förändring och som ger rätt förutsättningar. I ett av våra landsting har man en nollvision och samtidigt sitter barn i baracker sedan tio år. Det krävs en prioritering på helheten.

– Lagstiftning i alla ära, men den den är inte så dålig i dag heller. Det som är absolut viktigast är att följa upp och skapa förutsättningar för förändring. Det är jag övertygad om.

tvångsåtgärdsutredningens webbplats finns förslagen med en förklaring till professionen som beskriver vad de praktiskt innebär.

Läs även:

Psykisk ohälsa får ny samordnare

Tvångsvårdade patienter ska bli mer delaktiga