Fortbildning och utveckling går hand i hand, menar Susanna Althini. För att lärandet ska ge bäst effekt bör det utgå från problem som behöver lösas i den kliniska vardagen. Bilden är från en diskussion om distriktsläkares arbetsbelastning i Almedalen 2018. Till höger socialminister Annika Strandhäll (S). Foto: Jesper Cederberg
För några år sedan läste Susanna Althini, nybliven specialist i allmänmedicin på vårdcentralen Visby Norr, en artikel om företaget Google. I den stod det att de anställda hade en arbetsdag i veckan då de fick syssla med vad de ville, exempelvis utveckla egna projekt. »Kan Google kan Gotland«, tänkte hon.
Men idén blev verklighet först under ett möte där personalen på grannvårdcentralen Wisby Söder hade i uppgift att fundera över vad som kan få distriktsläkarna att vilja stanna kvar.
Under sommaren påbörjades den så kallade 20/80-modellen. Den innebär att de fast anställda specialisterna i allmänmedicin på de båda vårdcentralerna, som ligger vägg i vägg i samma hus, får en dag i veckan vigd åt utvecklingsarbete.
– Jag tycker att det har varit fantastiskt roligt att ha tid att ta tag i sådant som behöver göras, prata med berörda och få saker att börja hända, säger Susanna Althini som även har suttit med i projektgruppen.
Pengarna till det tre månader långa projektet kommer från regeringssatsningen personalmiljarden. Vid årsskiftet avslutas projektet. Enligt Susanna Althini har responsen varit bra. Läkarna är positiva och den övriga organisationen ser också en potential med arbetssättet.
Men förutsättningarna har inte varit de bästa, konstaterar hon. Under året har Visby Norr inte haft några fast anställda distriktsläkare i tjänst, utan vårdcentralen har drivits med hyrläkare. Sedan i somras är dock fast anställda specialister i allmänmedicin på 3,5 tjänster, varav en är Susanna Althini, tillbaka. Men året med hyrläkare har gjort att de fått börja i en uppförsbacke.
– Utvecklingsdagen har ibland mer blivit ett andningshål där man hjälpligt kommer i kapp med det man borde hinna under en hyfsat balanserad mottagningsdag.
Hon ser ändå flera möjligheter med modellen: Man kan löpande utveckla smartare arbetssätt och öka kvaliteten. Hon tror också att det skulle göra distriktsläkaryrket mer attraktivt.
Vi befinner oss i en brytningstid i och med den pågående omställningen mot en god och nära vård, menar Susanna Althini. Hon är övertygad om att synen på vad distriktsläkarna ska göra måste ändras om omställningen ska lyckas.
– Läkarna har utbildats under många år för att bli självständiga och ta ett medicinskt ledningsansvar. Men under lång tid har vi suddat ut det ansvaret – och då tycker jag egentligen inte det är så konstigt att vi inte har tillräckligt med distriktsläkare. Om man i stället låter distriktsläkarna vara de som leder omställningen, tror jag det skulle vara lätt att hitta läkare som vill vara i primärvården.
Enligt en enkätundersökning som SFAM:s (Svensk förening för allmänmedicin) avdelning på Gotland gjorde i våras för att ta reda på vad som engagerar distriktsläkarna i arbetet, dök massor av idéer på förbättringar och utvecklingsprojekt upp. Samtidigt upplevde distriktsläkarna att de saknar utrymme att ta idéerna vidare i den produktionspressade verkligheten.
– Det är tydligt att man vill saker och vill vara med och påverka. Och att man i sin yrkeskontext ser vad man behöver jobba vidare med, säger Susanna Althini.
Finns det nackdelar med modellen?
– Den kan bli för fyrkantig. Alla kanske inte vill eller ska ha just 20/80. Utan någon kanske vill ha 10/90 och en annan 50/50. Man alla behöver tid för utvecklingsarbete.
Nu är projektet snart slut. Hur ser förutsättningarna ut för att få öronmärkt tid till utveckling framöver?
– Jag är försiktigt hoppfull.
Läs också:
Almedalen 2018: De vill se handling för utbildning och arbetsmiljö i primärvården
