Vi träffas i lunchpausen under regionfullmäktigemötet i Nyköping. Det är det tredje i ordningen sedan Jonas Lindeberg gick från protesterande oppositionspolitiker till ansvarstagande regionråd. Från talarstolen har han förklarat och försvarat den politik hans parti Vård för pengarna (Vfp) driver i en koalition med S och C.

Är du ovan i den nya försvarsrollen?

– Jo, det är lite annorlunda. Allt har ju inte varit dåligt i den förda politiken.

Nu försöker du se glaset som halvfullt i stället för halvtomt, eller?

– Jo, så kan man tänka. Men jag vill inte mörka de problem som finns, jag tycker
inte riktigt att tidigare styren erkände problemen.

Efter valet i höstas var ovissheten total i Region Sörmland. För att få ihop ett styre behövde två av de de tre stora partierna bilda en koalition – men vem skulle liera sig med vem? Skulle Jonas Lindebergs Vfp gå ihop med M? Eller med S? Eller skulle M och S bilda styre, som blivit vanligt i flera av länets kommuner?

Varför blev det Socialdemokraterna?

– De gav oss mest genomslag för vår egen politik. Och de är skickliga förhandlare, ett rutinerat maktparti.

Men partiet har ju styrt sedan 2006 och varit ansvarigt för den sjukvårdspolitik som ni kritiserat så hårt?

– Visst, men partiet var flexibelt i förhandlingarna. De har gått med på att minska kostnaderna både för den politiska organisationen och för administrationen.

Sedan 2014, då Vård för pengarna kom in i fullmäktige, har partiet haft ett mindre rum på översta våningen i »Vita huset«, som landstingshuset i Nyköping heter i folkmun. När det stod klart att man kommit med i styret fick man flytta ner en våning, till ett större rum, i korridoren där de mäktiga sitter.

Hur kändes det?

– Lite pirrigt, faktiskt. Jag minns att jag sa till mina två partikollegor när vi första gången satt där i vårt nya rum: »Nu är det upp till bevis, nu måste vi visa att det går att förändra saker.«

Ni lovade era väljare att skära i administrationen om ni kom till makten – men i er första budget finns inga sådana nedskärningar?

– Regiondirektören har fått i uppdrag att skära ned i administrationen, men vi räknar inte hem de fulla effektiviseringsvinsterna i förväg, de kommer senare. Men vi har lyckats spara in 15 procent på den politiska organisationen! Och det har väckt ont blod, säger Jonas Lindeberg med ett stolt leende i mungipan.

Du verkar tycka att det är roligt att vara med och påverka på riktigt?

– Absolut, det är mycket roligare än att vara i opposition. Men det är svårare också, mina månader vid makten har fått mig att inse hur komplex hela organisationen är. 

Vilken fördel har du av att kunna vården inifrån?

– Självfallet är det ett plus, jag kan snabbt sätta mig in i de problem som beskrivs. Men samtidigt måste jag vara ödmjuk, mina egna erfarenheter inskränker sig till Nyköpings akut och patienter inom neurologin. Primärvården och kirurgen vet jag ju till exempel betydligt mindre om.

Vilka reaktioner har du fått från kollegor?

– De är nyfikna, tycker att det är spännande att jag hamnat här. Men vissa är kritiska, i synnerhet läkare inom primärvården. De är upprörda över att de inte fick mer pengar i årets budget.

Vad säger du till dem?

– Jag förstår att de är arga, det behövs mer resurser i primärvården. Men vi behöver också se över hela organisationen, vi måste göra saker i rätt ordning.

Är läkarna rentav tuffare i sin kritik av dig eftersom du är en av dem?

– Ja, de höjer rösten mer mot mig, för de hoppas ju mer på mig!

Efter lunchen intar ledamöterna på nytt sina platser i stora salen i nya Sörmlands museum, vackert beläget nära hamninloppet. Jonas Lindeberg sitter på första bänk, alldeles intill regionstyrelsens ordförande Monica Johansson (S). De viskar till varandra, utbyter leenden och verkar trivas i varandras sällskap.

Monica Johansson har tidigare kritiserat Vård för pengarna för att bara syssla med hälso- och sjukvård, för att fastna i detaljer i vården och för att ha mer fokus på personalen än på medborgarna och patienterna. Under kaffepausen frågar jag vad hon tycker i dag.

– De har breddat sig, de har lyft blicken. Vårt samarbete fungerar väldigt bra!

Partiet fick er att gå med på minskade anslag till den politiska organisationen?

– Ja, det kändes faktiskt tungt, vi tycker att det är viktigt för demokratin att det finns politiska sekreterare och många aktiva i nämnderna. Men här tvingades vi kompromissa.

Under debatten markerar regionrådet i opposition, moderaten Magnus Leivik, att mer måste göras för att minska kostnaderna för hyrläkare. Under den påföljande kaffepausen frågar jag hur han tycker att Vfp-politikerna skött sig så här långt.

– Man hoppas att de lär sig på jobbet, men hittills är jag skeptisk. Det är bråttom nu! Vi måste minska överbeläggningarna på akutmottagningarna. Och det krävs radikala insatser för att nå målet att halvera kostnaderna för hyrläkare. Men jag hör inga nya förslag!

Hälften av Vfp:s politiker kommer från vården, vilket de ser som en styrka – att de bidrar med mer kunskaper från vårdgolvet in i politiken. Håller du med?

– Nej, faktiskt inte, deras medicinska kunskaper har inte alltid imponerat på mig. Och de är inte ensamma om att ha ledamöter som jobbar i vården, vårt parti har haft läkare, barnmorskor och sjuksköterskor. Två av de moderata politikerna som du hörde från talarstolen i dag är sjuksköterskor!

Du verkar fortfarande bitter över att partiet ratade er?

– Jo, jag tycker att vi stod för en gemensam kritik av den S-styrda politiken. Visst är jag besviken.

På väg in i fullmäktigesalen stoppas jag av en ordningsvakt som hade hört mitt samtal med Monica Johansson och undrar om jag vill ha en synpunkt från en medborgare.

– Jag är gammal sosse, säger Stefan Blomkvist med ett stort leende under den yviga mustaschen. Men jag tycker att det är väldigt bra att Vård för pengarna nu kommer in i styret och rör om i grytorna.

Han tycker rentav att koalitionen är »skitbra«:

– De kompletterar varandra. Sossarna kan det politiska hantverket och Vfp kan vården!

Han gillar Jonas Lindeberg.

– Jag jobbar på lasarettet också, har sett honom gå ronder där.

Var känns han mest som fisken i vattnet, på ronden eller på väg upp i talarstolen?

Stefan Blomkvist ler på nytt under mustaschen innan han svarar: 

– Det är nog på ronden ändå.

När fullmäktigemötet är slut och Jonas Lindeberg hunnit stämma av debatten med kamraterna i styret ställer jag samma fråga till honom: känner han sig mer som en politiker än en läkare i dag?

Han väntar ett par sekunder med att svara.

– Det är en bra fråga. Rent intellektuellt inser jag förstås att jag är politiker, men jag har ändå svårt att identifiera mig som en sådan.

Bryderierna kring den egna identiteten beror också på att han fortfarande arbetar som läkare en till två dagar i veckan på Nyköpings lasarett. Han gör det dels för att han tror sig bli en bättre politiker med en fot kvar i vården, dels av hänsyn till sina patienter.

– Vi är rätt få neurologer i Nyköping, jag känner ansvar för att vården ska fungera. 

Din politiska motståndare Magnus Leivik tycker att ni haft en för enkel retorik när ni kritiserat vårdpolitiken. Att ni på ett populistiskt sätt talat om att nedskärningar i byråkratin skulle lösa problemen. Har han någon poäng?

– Jo, lite rätt har han nog, men vi är mognare i vår retorik i dag. Och vi har en större fullmäktigegrupp med fler kompetenser representerade, inte minst från näringslivet.

Ni kallar er inte ett enfrågeparti längre?

– Nej, vi har insett att vi måste ha synpunkter inom kultur, kollektivtrafik och regional utveckling också. Men huvudansvaret för dessa frågor ligger på de två andra partierna i styret, själva fokuserar vi mest på hälso- och sjukvård.

Innan vi skiljs åt frågar jag om Jonas Lindeberg vill se sina citat. »Jo, gärna«, svarar han lätt förvånad. Han hade inte tänkt på saken, »är så van vid att figurera i tidningen utan att kolla citaten«.

Se där en illustration av hur läkaren Lindeberg också blivit politikern Lindeberg: som renodlad läkare hade han med all sannolikhet velat kolla om han blivit felciterad; som flitigt intervjuad politiker har han fått vänja sig vid att det sker.