Något arbetsrum i Sveriges Kommuner och landstings lokaler på Hornsgatan i Stockholm har inte Hans Hägglund – här sker allt arbete aktivitetsbaserat. 

När Läkartidningen intervjuar honom är det i det för tillfället folktomma kaféet högst upp i huset. Och under gårdagen hade han och en kollega vid Regionala cancercentrum i samverkan ett möte i bastun.

– Vi pratade mycket om kvalitetsregister, säger Hans Hägglund, som är en stor bastuentusiast.

Det har gått ungefär ett halvår sedan han tog plats som SKL:s nationella cancersamordnare och ordförande för Regionala cancercentrum i samverkan.

Hans Hägglund kliver in när strukturen med regionala cancercentrum är väl etablerad och drygt 30 cancerdiagnoser redan har fått så kallade standardiserade vårdförlopp för att skapa jämlik vård och jämlik utredning inför behandling. Men det finns fortfarande en hel del att ta tag i, konstaterar han. 

– Även om cancervården till stora delar är väldigt välfungerande så är den i vissa avseenden fortsatt ojämlik i landet, med längre väntetider på sina håll och ojämlik användning av nya, effektiva, men dyra, läkemedel.

Hans Hägglund har många år som cancerläkare och forskare – men också som ledare – i bagaget. Han är professor och överläkare i hematologi och arbetade innan han fick sitt nuvarande uppdrag som verksamhetschef för området blod- och tumörsjukdomar på Akademiska sjukhuset i Uppsala i sex år. Han har även varit ordförande i Svensk förening för hematologi.

Under våren har Hans Hägglund varit på turné till landets sex regionala cancercentrum för att lära känna chefer och övrig personal och den närliggande vården bättre. 

Hittills har jobbet varit ungefär som han väntat sig.

– Det är otroligt intressant och lärorikt, och jag känner också att det finns stora möjligheter att påverka. Samtidigt inser man ju hur komplext systemet är, säger Hans Hägglund, som beskriver sig som en orädd och nyfiken person »som gärna förändrar tillsammans med verksamheterna«.

Är det mer tungrott än du hade trott?

– Både och. Det har väl slagit mig hur pass stort självbestämmande regionerna faktiskt har och att det är mer fokus på det regionala än på det nationella. Och jag måste säga att det faktiskt har förvånat mig lite att man i regionerna snarare ser kortsiktigt än långsiktigt. 

Som exempel nämner han det segdragna införandet av screening för koloncancer.

– Regionerna säger att de inte har råd att avsätta resurser för detta på kort sikt – trots att vi på lång sikt vet att det sparar sjukdom, lidande och död och därmed pengar. 

Hans Hägglund vill se en målbild eller plan som utgår från det nationella snarare än från det regionala.

– Det har vi också börjat jobba med nu, säger han.

Under åren 2015 till 2018 avsatte staten 500 miljoner kronor per år för insatser inom cancerområdet, bland annat för införandet av standardiserade vårdförlopp.

Och när regeringen häromveckan presenterade sin höstbudget stod det klart att satsningen fortsätter. I budgeten för 2020 avsätts 500 miljoner kronor för insatser inom cancerområdet, och regeringen flaggar för att satsa lika mycket per år från 2021 och framåt – ett besked som Hans Hägglund förstås tar emot med glädje.

Det första målet för de standardiserade vårdförloppen – att minst 70 procent av patienterna ska utredas enligt ett standardiserat vårdförlopp – är visserligen redan uppnått. 

Men till det andra målet – att minst 80 procent av patienterna som utreds enligt ett standardiserat vårdförlopp ska få påbörja behandling inom den uppsatta maxtiden – är det fortfarande långt.

– Där handlar det om runt 45 procent av patienterna i dag på riksnivå, och det finns stora skillnader både mellan olika diagnoser och i landet, säger Hans Hägglund.

Räcker standardiserade vårdförlopp och regionala cancercentrum för att kapa köer och få till en jämlik cancervård?

– Nej, de enda som kan kapa köer är vården själva. Det spelar ingen roll hur många dokument vi skriver om vården inte omsätter dem i förändringsarbeten, säger Hans Hägglund.

Han efterlyser överhuvudtaget en större förändringsvilja i vården:

– Vården måste vilja ta till sig nya arbetssätt och innovationer, som digitala hjälpmedel och artificiell intelligens. På det viset tror jag att man kan lätta på kompetensbristen, som ju är ett av vårdens stora problem.

Allt hänger dock inte på de enskilda verksamheterna i cancervården. Även han själv och de andra som jobbar inom regionala cancercentrum måste förändra sina arbetssätt, konstaterar han.

– I dag är det kanske mer så att läkare och andra i sjukvården uppfattar att vi är någonting som kommer uppifrån eller från sidan – och ytterligare en sak som man måste göra, säger han och tillägger:

– Vi måste bli bättre på att lägga örat mot golvet och hjälpa vården med det som vården faktiskt vill ha hjälp med. Det kan vara chefs- och ledarskapsfrågor, fortsatt stöd vid introduktion av kontaktsjuksköterskor eller stöd vid förbättringsarbeten.

Ett konkret exempel är automatöverföring av vårddata till olika register, tycker han.

– Om vården efterfrågar hjälp med automatöverföring, när det är tusentals människor i Sverige som sitter och för över patientuppgifter från den ena burken till den andra – då måste vi hjälpa till med det. Och med vi menar jag bland andra RCC, SKL och Inera. Men också genom samarbete med olika typer av företag som jobbar med tekniska lösningar.

Ibland känns det som att just det här är helt omöjligt att få till?

– Ja, det känns det ju som: att det är helt omöjligt. Och det tror jag beror på att man även utanför sjukvården jobbar i sina stuprör. Men om det här är en av sjukvårdens viktigaste frågor, då måste det bli vår viktigaste fråga att hjälpa till att lösa den.

För att uppnå jämlik vård krävs förstås även en fortsatt långsiktig satsning på cancervården från politikens sida, konstaterar han.

Hans Hägglund påpekar också att ett standardiserat vårdförlopp bara utgör en liten del av ett helt vårdförlopp – från välgrundad misstanke om cancer fram till första behandling, vilket för exempelvis en bröstcancerpatient rör sig om en månad.

– Men för många fortsätter cancerresan i många, många år. Nu behöver vi fokusera även på den längre resan: från första behandling och framåt, det som vi brukar kalla rehabiliteringsfasen. Rehabilitering hör också till det som patienterna tycker är det absolut viktigaste, säger han och fortsätter:

– Jag tror också att vi måste förskjuta mer av de resurser vi har till preventiva åtgärder. 30 till 40 procent av all cancer kan ju faktiskt förhindras med goda levnadsvanor. Kan vi då använda mer resurser för preventivt arbete så sparar vi på sikt pengar och lidande och dödlighet.

Här krävs dock samarbete med andra aktörer, enligt Hans Hägglund.

– Det vore så klart naturligt att samarbeta med det nationella programområdet för levnadsvanearbete. Men det kan också vara med skolor, idrottsföreningar och antirökorganisationer.

En annan het fråga i sjukvården är hur man ska få fler läkare att vilja ta på sig chefsroller. 

Under sin tid som ordförande i Svensk förening för hematologi tog Hans Hägglund initiativ till ett chefs- och ledarprogram riktat till just cancerläkare.

Tanken är inte bara att utbilda i klassiska chefs- och ledarskapsfrågor utan också att även ge deltagarna möjlighet att skapa sig ett nätverk.

– Tanken var också att det skulle vara för yngre läkare, tidigt i sin chefskarriär. Vi fick ihop det där gänget med två onkologer och två hematologer från varje region, även om de inte var så unga som vi tänkt. 

Under det här året har gruppen haft flera utbildningstillfällen, och i oktober är det dags för avslutning. Enligt Hans Hägglund har alla utvärderingar gett
högsta betyg.

– Vi fortsätter att följa och stötta dem. Vi kommer också att starta nya grupper, men då ta in andra chefer inom vården också, med koppling till cancer. Det kan till exempel vara inom kirurgi, gynekologi, patologi eller radiologi.

Hans Hägglund hoppas dessutom kunna lyfta in utbildningen i den nationella cancerstrategin, där chefs- och ledarskapsfrågor spikats som ett av tio områden som Regionala cancercentrum ska jobba med.

– Om det här kan bli en del av den långsiktiga inriktningen som Regionala cancercentrum ska arbeta med så skulle jag känna mig väldigt nöjd. Då skulle vi säkra de här utbildningarna över tid.

Han kommer också in i ett läge då Socialstyrelsens mastodontarbete med att centralisera den nationella högspecialiserade vården pågår för fullt, men där det än så länge är oklart vilka arbetsuppgifter Regionala cancercentrum, som redan nivåstrukturerat vården vid elva cancerdiagnoser, ska ha i den nya kunskapsstyrningsorganisationen.

– Det är ett gediget arbete som vi har gjort med nivåstruktureringen, och något som har fallit väl ut – åtminstone enligt de uppföljningar som vi har gjort. Jag förväntar mig att man för över de diagnoser som redan är nivåstrukturerade till det nya systemet, i enlighet med statens beslut.

Han anser att det är bra att samla arbetet med den nationella högspecialiserade vården hos Socialstyrelsen. 

– Det som däremot blir utmaningen är ju den sjukvårdsregionala nivåstruktureringen, alltså allt som ska göras på fler än fem ställen. Hur ska det organiseras? Det vet vi inte ännu.

Hans Hägglund tycker att cancervården ska fungera som en förebild och dela med sig av sina erfarenheter till de andra nationella programområdena.

– Men systemet måste också ha en respekt för att cancervården har kommit mycket, mycket längre när det gäller standardiserade vårdförlopp, nivåstrukturering, vårdprogramsfrågor, kvalitetsregisterfrågor och kopplingar däremellan.

Som nationell cancersamordnare är Hans Hägglund med och påverkar i stora, övergripande frågor. Det är en långsam process där det handlar om att få alla med på tåget:

– Vi jobbar ju i en grupp som fattar beslut i konsensus, och det börjar jag lära mig att bli bättre på, faktiskt, säger han.

Ibland saknar han dock att jobba kliniskt, vilket han inte gjort på många år.

– Det är ju väldigt mycket mejl och möten nu, konstaterar han, men tillägger:

– I mötet med den enskilda patienten handlade det om att göra skillnad för individen – det kan jag sakna på sätt och vis. Men i mitt nuvarande uppdrag handlar det mer om en långsam process som gör skillnad för flera patienter och för hela systemet. Det är en annan tillfredsställelse, om än inte lika direkt.

Var ser du dig själv om fem år?

– Jag hoppas ju att den här rollen finns kvar. Om den gör det hoppas jag att jag får fortsätta. Skulle möjligheten ges skulle jag så småningom kunna tänka mig att ha en del av min tjänst i den kliniska verksamheten.

Han utesluter inte en politisk karriär så småningom.

– Jag tycker att politiken är otroligt intressant – och min erfarenhet inom hälso-
och sjukvården skulle kunna göra stor nytta – men vet inte om jag är tillräckligt politiskt korrekt eller slipad. Fast jag har faktiskt funderat på det, så det är absolut inte uteslutet om en sådan möjlighet nu skulle ges i framtiden.

Hans Hägglund

Aktuell som: Nationell cancersamordnare vid Sveriges Kommuner och landsting och ordförande för Regionala cancercentrum i samverkan.

Karriär: Professor och överläkare i hematologi. Kommer närmast från sex år som verksamhetschef för området blod- och tumörsjukdomar på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han också ingick i sjukhusledningen. Jobbade dessförinnan på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge i många år, under en del av den tiden deltid som en av flera medicinska projektledare på NKS-förvaltningen.

Bor: Ett stenkast från Sveriges Kommuner och landstings lokaler på Södermalm i Stockholm.

Är: Hedersmedlem i Svenska MS-sällskapet, eftersom han ägnat sig mycket åt så kallad autolog stamcellstransplantation, eller högdosbehandling med stamcellsstöd.

Håller på med: En bok om bastubadets positiva hälsoeffekter. »Det finns redan information om den på Adlibris sajt. Det är klart att jag får press på mig då.« Planerar också för en vetenskaplig studie om bastubad vid hjärtsvikt i det bastulaboratorium som han tagit initiativ till på Sunderby sjukhus i Luleå.