I avhandlingen – som har sin akademiska hemvist i medicinsk humaniora – har Jonatan Wistrand tittat närmare på hur läkare med egna ord beskriver sina upplevelser av den dubbla roll som det innebär att vara både läkare och patient, i ett antal texter skrivna under 1900- och 2000-talet.

Jonatan Wistrand är noga med betona att han inte kan säga så mycket på allmän basis utifrån sin forskning, eftersom den är av kvalitativ natur. Men han tycker sig ändå se en del mönster.

– Det handlar framför allt om att läkaren i de vittnesmål som är skrivna under tidigt 1900-tal är mer fast förankrad i sin läkaridentitet under hela sjukdomen. Läkaren blir egentligen aldrig patient, säger Jonatan Wistrand och fortsätter:

– I de vittnesmål som är skrivna närmare vår egen samtid är det mycket tydligare så att läkaren har en mer flexibel identitet och kan gå ur sin läkarroll och in i en patientroll.

Han tror att det beror på flera saker.

– Numera är vi läkare mer vana att hänga av oss stetoskopet när vi går hem och vara något annat på fritiden.

Han har tror även att det har att göra med att de som tar hand om patienter i sjukvården nu är mer vana att bemöta och hantera patienter som har mer kunskap med sig än den gängse patienten.

– Sedan tror jag också att det kan ha att göra med att vi inom medicinen är så mycket mer specialiserade nu än vad man var tidigare. Man förväntas liksom inte behärska så mycket mer än sitt eget lilla fält.

Det var när han som läkarstudent jobbade som undersköterska på onkologen och mötte en svårt cancersjuk patient – själv läkare – som Jonatan Wistrand på allvar började fundera på de svårigheter det kan innebära att bli patient som läkare.

– Många läkare, nästan alla skulle jag tro, tycker ju att det där är lite svårt. Det är inte helt självklart hur man ska agera, vilken roll eller position man ska inta. Men det där talar man om väldigt lite under läkarutbildningen, även om det är något som vi alla läkare kommer att uppleva förr eller senare.

Vilka särskilda svårigheter finns det med att vara patient när man själv är läkare, tror du?

– Rent praktiskt tror jag att det kan finnas en del svårigheter i att veta vilka vägar in i sjukvården man ska välja. 

Han konstaterar att det finns formella vägar in i sjukvården, som att boka en tid på vårdcentral eller uppsöka akuten. Men också en mängd informella vägar.

– Det kan handla om att skriva ut recept till sig själv, eller haffa en kollega i förbifarten och fråga om några symtom. Men att avvika från de upparbetade kanalerna in i sjukvården kan också innebära risker. Ansvarsfördelningen blir otydligare, liksom utredningsgång och uppföljning.

Om man är läkare och ska behandla en läkarkollega – ska man bemöta honom eller henne annorlunda än andra patienter, tror du?

–  Det är en bra fråga. I de vittnesmål som jag läser verkar det som att det kan bli fel både om man behandlar läkarpatienter precis som vem som helst och om man behandlar dem annorlunda. Ingen av de vägarna är given, säger Jonatan Wistrand och fortsätter:

– Det som tycks funka bäst, och det som jag tror funkar bäst, är om man ganska tidigt uppmärksammar varandra på att man står inför en situation som kanske är lite speciell. Bara genom att göra det outtalade uttalat så tror jag att det kan bli lättare att hitta en väg framåt.

Vad hoppas du att dina resultat ska användas till?

– Jag hoppas att man mer ska uppmärksamma detta att vi ibland som läkare ställs inför ett upplevt dilemma när vi själva blir patienter. Jag hoppas också att man ännu mer ska uppmärksamma att psykisk ohälsa och stressrelaterad ohälsa är ett stort och växande problem i läkarkåren.

Jonatan Wistrand lägger fram avhandlingen »Läkaren som patient – dokumentära och litterära vittnesmål under 1900-tal och 2000-tal« den 29 november vid Lunds universitet.