Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har publicerat en ny rapport som jämför den svenska sjukhussektorn med den i ett antal andra europeiska länder. Syftet är bland annat att undersöka om det finns lärdomar att dra av hur andra länder har organiserat sin sjukhusvård.

Rapporten, som är författad av Clas Rehnberg, professor i hälsoekonomi vid Karolinska institutet, jämför både länder med skattefinansierade sjukvårdssystem och länder som har socialförsäkringsbaserade system.

Bland annat konstateras att Sverige har goda medicinska resultat och ligger långt fram när det gäller att införa medicinsk teknologi. Däremot finns brister vad gäller produktivitet, antal vårdplatser, väntetider och tillgänglighet jämfört med andra länder.

Dessutom konstateras att sjukvården i Sverige alltjämt kan anses vara »sjukhustung« med en relativt låg andel allmänläkare.

Clas Rehnberg pekar bland annat på att utvecklingen i Sverige under senare år har gått mot att delar av sjukhusvården genom vårdval flyttas ut till externa vårdgivare. Det här kan skapa problem för sjukhusen, exempelvis vad gäller bemanning av jourer och annan beredskap samt för forskning och utveckling.

I andra länder, som Tyskland och Nederländerna, har man arbetat längre med de här frågorna och där finns system som man skulle kunna dra lärdom av, menar Clas Rehnberg.

– Ska man vara en del av socialförsäkringen så har man skyldighet i vissa länder att medverka vid sjukhusens verksamheter, exempelvis vid jour. Men det finns också incitament, att man får betalt för att medverka, och det gör att sjukhusen inte behöver ha en uppsättning fast anställda, utan de kan utnyttja den här kapaciteten som finns utanför sjukhusen för att klara jour, sa Clas Rehnberg vid sin presentation av rapporten.

I dessa länder finns också möjligheten för läkare att kombinera anställning vid sjukhus med att ha en egen praktik. Enligt rapporten skulle en ökad flexibilitet vad gäller anställningskontrakten kunna vara ett sätt att bättre ta tillvara humankapitalet i vården.

– I dag har vi mycket fokus på att vi ska ha fast anställd personal. När det inte fungerar så hyr vi in både läkare och sjuksköterskor ganska kortsiktigt. I länderna på kontinenten finns mellanformer som man kanske ska överväga. Till exempel att vara fast anställd men ha rätt till egen praktik.

Clas Rehnberg påpekar dock att det självklart måste regleras så att läkare inte sitter och remitterar från den offentliga kliniken till sin privata mottagning.

Ett annat förslag är att statens ansvar för hälso- och sjukvården förtydligas. Det handlar inte om att staten ska ta över driften av sjukhusen, men däremot borde statens ansvar för styrning och uppföljning öka. Staten borde också ta ett större ansvar för fortbildning samt för specialistutbildningen av läkare.

– Det finns tecken på att staten har en tydligare roll i del andra länder när det gäller att styra utbildningen, framför allt den senare delen av specialistinriktningen, där staten är svag i dag. Vi kan se utvecklingen i Sverige, där vi i dag knappast har någon ökning av allmänläkare. Snarare är det så att antalet allmänläkare går ner.

Vid en efterföljande paneldiskussion deltog bland andra Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. Hon menar att flexibilitet i arbetslivet och olika anställningsformer är viktigt för att utveckla vården.

– Statiska system med en lösning kommer aldrig att vara särskilt utvecklande. Det är bra att det här lyfts fram, och att rapporten inte enbart håller sig på aggregerad nivå. Den går ner och säger att här har vi olika möjligheter att kanske vara anställd på deltid och också drifta öppen specialistvård själv. Då skulle vi kunna få en dynamik på arbetsmarknaden som skulle kunna främja produktiviteten.

Heidi Stensmyren höll också med om resonemanget kring statens ansvar för fortbildning. Så sent som i oktober anmälde Läkarförbundet Sverige till EU-kommissionen för att kraven om just fortbildning av läkare inte uppfylls.

– Staten borde ta ett större ansvar när det gäller till exempel fortbildning. Vi borde reglera det. Det ska inte vara fritt valt arbete för vare sig regioner eller för enskilda individer.

ESO-rapporten med titeln »Vem vårdar bäst?« finns att ta del av på ESO:s webbplats.

Så står sig svensk sjukhusvård

Så här sammafattas den svenska sjukhusvårdens styrkor och svagheter i den internationella jämförelsen.

Styrkor

  • Medicinsk kvalitet
  • Ny medicinsk teknologi
  • Läkemedelsanvändning

Likvärdig

  • Kostnadsnivå
  • Offentlig finansiering
  • Personaltillgång
  • Utrustning
  • Jämlik vård

Svagheter

  • Produktivitet
  • Väntetider/tillgänglighet
  • Överbeläggning/brist på vårdplatser

Källa: ESO-rapporten »Vem vårdar bäst?«