Trots att det förelåg starka indikationer för ICD-behandling (inopererad defibrillator) ansåg chefläkaren att det inte var aktuellt att erbjuda den asylsökande patienten behandlingen. Detta med hänvisning till att det var en primärpreventiv åtgärd och att det fanns en osäkerhet kring hur ICD-uppföljningen skulle ske, eftersom det enligt sjukhuset fanns en stor risk att patienten skulle utvisas till ett land där man inte kunde garantera närhet till sjukvårdscentrum med möjlighet att hantera ICD.

Den sammanlagda bedömningen blev att risken för patientskada skulle vara oacceptabelt hög om ICD inplanterades.

IVO håller med om att ICD-behandling hade varit den adekvata åtgärden för patienten, och anser också att det var rimligt av vårdgivaren att beakta de risker som är förknippade med behandlingen och uppföljning av den. IVO menar dock att beslut att inte erbjuda patienter behandling inte kan baseras på antaganden, utan måste vara välgrundade och motiveras i patientjournalen.

Enligt IVO:s utredning framgår det inte på vilka grunder vårdgivaren gjort sina antaganden om när patienten skulle utvisas, eller vilken möjlighet till vård som finns att tillgå hemlandet. IVO anser därmed att vårdgivaren inte har utrett omständigheterna i tillräcklig omfattning för att kunna fatta ett välgrundat beslut huruvida ICD-behandling kunde anstå. IVO kritiserar vårdgivaren för denna brist.

Enligt anmälan till IVO avled den asylsökande patienten senare av plötsligt hjärtstopp.

Begreppet vård som inte kan anstå

Hälso- och sjukvård ska ges till asylsökande när det föreligger ett behov av omedelbar vård eller vård som inte kan anstå. Vilken vård som inte kan anstå för en patient ska avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren. I sitt beslut skriver Inspektionen för vård och omsorg, IVO, att begreppet vård som inte kan anstå omfattar:

  • Akut vård och behandling (omedelbar vård).
  • Vård och behandling som är mer än omedelbar vård.
  • Vård och behandling av sjukdomar och skador där även en måttlig fördröjning kan innebära allvarliga följder för patienten.
  • Vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd.
  • Vård för att undvika mer omfattande vård och behandling.
  • Vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsåtgärder.