Er studie visar att det finns tydliga brister i nutritionsbehandlingen på sjukhus, men också att läget är lite bättre än för tio år sedan. Är resultatet bra eller dåligt?

Jag har svårt att värdera vilka förändringar som kan förväntas på tio år. Dock kan jag tycka det är ledsamt att ett så grundläggande behov som mat och näring förbises i samband med sjukdom. Samtidigt går debatten hög i samhället för övrigt med stort intresse för hälsosam och näringsriktig mat bland friska personer.

Varför har det inte hänt mer sedan 2004?

Delvis kan det bero på att effekten av nutritionsbehandling inte är mätbar på samma sätt som annan behandling och därför inte ges samma utrymme i verksamheten. Sannolikt är bristen på tydlighet vad gäller rutiner och ansvarsfördelning också en starkt bidragande orsak till den långsamma utvecklingen.  

Vad tror du läkarnas relativt låga intresse för behandling av undernäring beror på?

Läkarna har redan ett brett ansvars­område där nutritionen är en av många delar, och i jämförelse med andra områden finns en risk att nutritionen prioriteras ned, speciellt vid kortare vårdtider. 

Vilka åtgärder tror du är viktigast för att förbättra nutritionsbehandlingen i slutenvården?

Som nämns i artikeln anser jag att grundutbildningarna inom vårdyrken måste belysa problematiken i större utsträckning och att verksamheterna måste uppmuntra till arbete för en fungerande nutritionsbehandling. Screening för nutritionsstatus och tydliga rutiner för behandling av undernäring är av stor vikt för att tidigt sätta in rätt åtgärder.