Vilka tycker du är de största riskerna och de största möjligheterna med nanomedicin?

Nanomedicinen erbjuder många lovande möjligheter till bättre behandling och diagnostik och kan möjligtvis också användas för att skräddarsy behandlingar för olika patienter (»personalized medicine«). Men det finns fortfarande kunskapsluckor när det gäller effekterna av såväl akut som kronisk exponering för nanomaterial, och det gäller därför att skynda i lagom takt.

När tror du att nanomaterial kommer att börja användas inom medicinen?

Nanomaterial förekommer redan i viss utsträckning, t ex som kontrastmedel vid bilddiagnostik; dessutom skulle man kunna betrakta liposomala beredningar av läkemedel som ett slags första generationens nanomediciner. Dock är det fortfarande en bit kvar till att vi har »smarta«, dvs målstyrda, nanopartiklar i kliniskt bruk.

Vilken är forskningens största utmaning inom nanomedicin?

Det behövs en balanserad dialog kring möjligheterna och riskerna med nano­material – vi ska inte tro att »nano« kommer att lösa alla medicinska problem, men det kommer säkerligen att finnas områden där nanomaterial kan göra stor skillnad. En begränsning i dag är att vi inte med säkerhet kan säga om de testmetoder som är utvecklade för säkerhetsbedöming av läkemedel är användbara när det gäller nanomaterial. Det behövs mera forskning för att validera och standardisera riskbedömningsmetodiken. Vi måste också lära oss mer om vad som sker då nanomaterial släpps ut och sprids i miljön; det gäller att tänka på materialets hela »livscykel«.

Hur kom du själv in på detta område?

Min forskargrupp har varit engagerad i en rad nationella och EU-finansierade projekt med fokus på nanosäkerhet, och vi är särskilt intresserade av hur nanomaterial interagerar med kroppens immunförsvar. Man kan lära sig en hel del om immunförsvaret genom att studera nanomaterial, och i förlängningen är detta också relevant för nanomedicin.