Hur speglas vardagsetiken i mötet med patienten?

Mötet innebär alltid ett kompromissande mellan olika värderingar och förväntningar. Ett genomtänkt etiskt förhållningssätt behövs för att både patientens och läkarens värderingar ska kunna samsas inom ett och samma möte. Och huvudansvaret för ett etiskt hållbart möte ligger alltid på läkaren. 

Vad skiljer ett möte mellan läkare och patient från andra möten?

Maktasymmetrin, framför allt. Inte bara har patienten mindre kunskap och mindre erfarenhet av hur vården fungerar, hen är också i en personligt sårbar situation där den egna autonomin och värdigheten är i gungning, utöver hotet mot hälsa och liv. Det finns också speciella laddningar i mötet mellan patient och läkare: förväntningar och outtalade regler där patienten emellanåt ser på läkaren med onödigt mycket respekt, i värsta fall rädsla. 

Vad bör man som läkare ta som utgångspunkt för mötet? 

Mest heltäckande skulle kanske vara att citera de första punkterna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter … fast lite otympligt. Mer vardagligt: kanske är det viktigaste att läkaren släpper alla förutfattade meningar och anstränger sig att verkligen se människan framför sig. Inte bara symtomkonstellationen eller åldersgruppen eller prognosen. 

Vilken grund ger dagens sjukvård för bra möten?

Jag är optimist och tycker att sjukvården aldrig haft bättre förutsättningar för bra möten än nu. Jag är medveten om att tidsbrist och resursbrist präglar stora delar av vården, men de viktigaste förutsättningarna är inte fysiska utan mentala. Vården blir alltmer öppen för att låta patienten vara delaktig och beslutande i sin egen vård.