Epilepsikirurgi har i många år varit ett exempel på en evidensbaserad metod som haft svårt att nå ut i vården. Varför, tror du?

Det finns nog flera orsaker, till exempel att inremitterande tror att de måste veta vem som lämpar sig för epilepsi­kirurgi eller att man som remittent tycker att det är en drastisk behandling. Kanske finns även en rädsla för epilepsikirurgi hos vissa patienter.

Minst dubbelt så många som i dag borde opereras, skriver Socialstyrelsen i sitt förslag till riktlinjer för epilepsivård som nu är på remiss. Håller du med?

Absolut, vi refererar i artikeln till en kanadensisk hälsoekonomisk studie som ledde till en utbyggnad av epilepsi­utredningsplatser och fördubblat antal operationer. Framför allt önskar vi att patienter remitteras tidigare, för att bespara dem åratal med anfall som i förlängningen kan få stora konsekvenser även för arbete och socialt liv.

För att fler ska få tillgång till epilepsi­kirurgi behövs bland annat fler neurologer, som det råder brist på i vissa delar av landet. Varför valde du att specialisera dig i just neurologi?

Det var en av de intressantaste kurserna under studietiden, och en duktig neurolog som var min förebild under AT väckte mitt intresse för neurologi. Det är också ett ämnesområde som genomgår en enorm kunskapsutveckling just nu, där terapier utvecklas för sjukdomar som vi tidigare inte kunnat behandla.

För ett år sedan refererade du din doktorsavhandling i Läkartidningen. Har du fortsatt forska? Om vad?

Jag är registerhållare för Svenska epilepsikirurgiregistret och fortsätter analysera långtidsresultaten av epilepsikirurgi, där vi i dag har uppföljningsdata upp till 20 år.