I JAMA har en grupp amerikanska forskare tittat på om musik kan dämpa ångesten hos patienter som IVA-vårdats för respiratorisk svikt. Studien har bedrivits vid tolv IVA-enheter i området kring Minneapolis och omfattar 373 patienter som fick andningsstöd och som alla var vid medvetande. Deltagarna var i genomsnitt 59 år, och de lottades till tre grupper. En grupp fick under i genomsnitt 80 minuter per dag lyssna på musik i hörlurar där musiken valts ut av en musikterapeut. En grupp fick i stället för musik hörlurar som är ljuddämpande och som slår ut ljud (noise-cancelling), vilket således innebär att det är tyst för patienten. De bar lurarna under i genomsnitt 34 minuter per dag. En tredje kontrollgrupp fick varken musik eller ljuddämpande hörlurar. Samtliga tre grupper fick givetvis sedvanlig IVA-vård. Patienterna skattade dagligen sin ångestnivå  med en 100-gradig skala.

När man slog samman skattningarna vid samtliga tidpunkter visade det sig att patienter som fått lyssna på musik i genomsnitt hade 19,5 poäng lägre ångestnivå på den 100-gradiga skalan än patienter som inte lyssnat på musik. Tittar man specifikt på det femte vårddygnet noterades att patienter som fått lyssna på musik hade 36,5 procent lägre uppskattad ångest än kontrollerna. Viktigt att notera är att man såg en liknande effekt på välbefinnandet hos de patienter som fått bära ljuddämpande hörlurar. Några statistiskt säkerställda skillnader mellan denna grupp och gruppen som fått lyssna på musik noterades inte.

Studien ska ses mot bakgrund av att man under senare år börjat intressera sig för inte bara för överlevnaden utan också patientens upplevelse av vården på IVA. I en kommentar till den aktuella artikeln (även den i JAMA) lyfts ett par relevanta frågor fram. För det första att det faktiskt inte går att säga om det var patienternas ångestnivå som mättes. När de graderade ångestnivån var det efter att ha fått frågan ”Hur mår du i dag?”. Det innebär att svaret lika gärna kan avse det generella välbefinnandet som ångestnivån. Dessutom ifrågasätts varför författarna inte har tittat på långtidseffekterna av behandlingen.