Avhandling. I en dansk avhandling studerades hur allmänläkare uppfattar och förstår sina patienter. Mentalisering är ett centralt begrepp i avhandlingen. Det introducerades av psykoanalytiker på 1960-talet och har fått aktualitet i modern psykiatri och psykologi. Mentalisering innebär att vara uppmärksam på och sätta sig in i och förstå mentala tillstånd hos sig själv och andra. Flera psykiska processer engageras – inte bara tankar och känslor utan också behov, önskningar och fantasier. I allt socialt samspel, till exempel i relationen mellan patient och läkare, är förmågan att uppfatta och tolka egna och andras avsikter, föreställningar och känslor central.

Ett strategiskt urval av allmänläkare i Danmark fick i djupintervjuer berätta om patientmöten och det engagemang man hade för patienten och hans/hennes problem. Patientberättelser där psykiska besvär fanns med dominerade. Sammanlagt 14 läkare deltog, varav sex kvinnor. Medelåldern var 50 år (spridning 34–60) och läkarna hade arbetat 2–22 år som allmänläkare. Sex läkare erbjöd psykologisk handledning och särskild samtalstid på mottagningen, åtta hade ingen samtalsterapi för patienterna och ingen särskild samtalstid. Nio av läkarna arbetade i städer och fem på landsbygden. Författaren genomförde också observationer i tre hela dagar hos fyra av läkarna (sammanlagt tolv dagar).

Allmänläkarna skilde sig mycket åt vad gällde förmågan att mentalisera. Fyra typer av läkare identifierades. En grupp hade ett »mentaliserande sätt«. De utmärktes av att vara emotionellt engagerade, hade en inbjudande hållning i mötet, accepterade olikheter, var nyfikna och strävade efter förståelse av tankar, känslor och föreställningar. De knöt gärna an till patientens situation i stort. Några läkare hade »begränsad mentaliseringsförmåga«. De var intresserade av aktuella problem men såg inte alltid samband med övriga livsvillkor. Dessa läkares undran och frågvishet var begränsad, och deras allvar och respekt inför patienterna var ojämn.

I en tredje grupp, »den avvisande kategorin«, var intresset för patienten som person litet. Dessa läkare hade begränsat tålamod, kunde avfärda patientens perspektiv och reflekterade inte mycket över sin egen roll i relationen. Om patienter med psykiska problem kunde de ibland raljera.

I en fjärde grupp fanns läkare med en dominerande »biomedicinsk inriktning«. Vid psykiska besvär var fokus på kategorisering, diagnostik, skattningsskalor och medicinsk behandling. Läkarna var neutrala och ville inte involvera sig i psykologiska omständigheter. Patientens berättelse var material att passa in i ett biomedicinskt ramverk.

Det fanns inga specifika mönster vad gällde ålder, kön eller utbildningsnivå. De läkare som hade ett »mentaliserande sätt« hörde i stor utsträckning till den grupp som hade handledning. Urvalet av läkare är litet, men deltagarna är strategiskt valda och författaren menar att erfarenheterna med viss försiktighet kan överföras till större grupper och liknande länder. Resultaten visar stor variation i läkares attityder till patienter. Läkares olika fallenhet att relatera till och bedöma patienter skulle kunna förklara individuella skillnader i diagnostik.