Autoreferat. Prostatacancer – den vanligaste cancerformen hos män – kan bromsas upp om patientens testosteronnivå sänks. Genom att operera bort testiklarna, eller genom medicinsk behandling, uppstår en kastrationseffekt. Den medicinska behandlingen kan utgöras av tabletter (antiandrogen) eller olika typer av injektioner (GnRH-analog). Tidigare behandlades nästan enbart metastaserad prostatacancer hormonellt, men i dag används hormonell behandling allt oftare hos män utan metastaser, t ex vid återfall efter radikal kirurgi eller vid strålbehandling. Detta medför att tiden med kastrationsnivåer av testosteron har förlängts avsevärt, och vi ser nu långtidsbiverkningar som inte sågs tidigare, exempelvis osteoporos.

För att belysa biverkningar i form av frakturer undersöktes en kohort bestående av 76 600 svenska män som diagnostiserats med prostatacancer 1997–2006. Antalet frakturer som krävde inneliggande sjukhusvård hos män med hormonellt behandlad prostatacancer jämfördes med antalet frakturer hos män med prostatacancer utan hormonell behandling, och även med den svenska manliga befolkningen.

Män som behandlades med GnRH-analog eller kirurgisk kastration hade ökad risk för sjukhusvårdskrävande frakturer. Vanligast var höftfrakturer. Män som behandlades med GnRH-analog eller kirurgisk kastration hade 6,3 respektive 12 fler höftfrakturer per 1 000 personår jämfört med den svenska manliga befolkningen. Män som behandlades med GnRH-analog eller kirurgisk kastration hade en standardiserad incidenskvot (SIR) för höftfraktur på 1,6 (95 procents konfidensintervall [KI] 1,5–1,8), respektive 2,0 (95 procents KI 1,8–2,2) . De som behandlats med enbart med antiandrogener hade ingen ökad risk för frakturer (SIR 0,9, 95 procents KI 0,7–1,1). Män som behandlades med prostatektomi, kurativt syftande strålbehandling eller aktiv monitorering hade ingen ökad risk för frakturer. Höftfrakturer är generellt förenade med ökad dödlighet och vi fann också en ökad dödlighet efter höftfraktur hos män med prostatacancer och hormonell behandling, särskilt under det första året efter insatt behandling. Män med hormonbehandlad prostatacancer och höftfraktur hade 2,44 gånger högre standardiserad mortalitetskvot jämfört med män med prostatacancer utan hormonell behandling (95 procents KI 2,29–2,60). I absoluta tal fann vi 30 extra dödsfall per 1 000 personår hos män med hormonbehandlad prostatacancer och höftfraktur jämfört med män med hormonbehandlad prostatacancer men utan höftfraktur. Motsvande för män med prostatacancer utan hormonbehandling var 20 extra dödsfall för de som hade höftfraktur.

Prostatacancerpatienter som behandlas med GnRH-analog eller kirurgisk kastration har signifikant ökad risk för sjukhusvårdskrävande frakturer. Höftfrakturer hos denna patientgrupp är associerad med en högre dödlighet, särskilt under de tre första månaderna efter insatt behandling.