Kirurger måste få stöd efter vårdskada

Operationssalen är ett av de ställen inom vården där flest allvarliga vårdskador inträffar. En aktuell intervjustudie i British Journal of Surgery bland engelska allmän- och kärlkirurger på specialist- och ST-nivå visar att vårdskada efter kirurgi leder till allvarliga, ofta långvariga, känslomässiga reaktioner hos inblandade kirurger, vilket de flesta menade hade negativ inverkan på deras sätt att arbeta.

27 kirurger tillfrågades om hur de påverkats av vårdskador uppkomna i samband med operation, vilka faktorer som hade betydelse för reaktionerna och åsikter om det stöd som kirurger erhåller och behöver efter en sådan händelse.

Samtliga deltagare i studien hade egen erfarenhet av inblandning i en kirurgisk vårdskada. De beskrev känslomässiga och ofta långvariga reaktioner i form av bl a skuldkänslor, ångest, vrede, förlust av självförtroendet och påverkan på arbetssättet genom osäkerhet och minskad riskbenägenhet efter händelsen. Faktorer som skadans allvarlighetsgrad (17 deltagare), undvikbarhet (16 deltagare), patientens och närståendes (13 deltagare) liksom kollegernas (9 deltagare) reaktioner hade betydelse för reaktionens svårighetsgrad. En skuldbeläggande och straffande miljö var en starkt bidragande faktor till de känslomässiga reaktionerna. Till exempel beskrevs fallkonferenser, avsedda för analys av inträffade skador, som allt annat än de lärande och förlösande tillfällen de var tänkta att vara. De präglades i stället av försvarsattityder och skönmålningar av egna insatser. Egna strategier för att hantera situationen beskrevs vara dels problemorienterade, där det viktigaste var att få diskutera det inträffade med erfarna kolleger, dels känslomässigt orienterade där öppna samtal med patient och närstående liksom stödjande samtal med kolleger angavs som viktiga.

19 av de intervjuade upplevde att det stöd som arbetsgivaren gav var otillräckligt. Endast fyra kirurger uppgav att debriefing och handledning gavs. Det mest eftersökta – stödet från kolleger – behövde formaliseras och möjligheter att få operera i par med kollega införas.

Författarna konkluderar att kirurger på alla nivåer skulle vara hjälpta av strukturer som underlättar bearbetning av svåra kirurgiska händelser. Sådana strukturer borde innehålla bl a information under utbildningen om hur man som ansvarig kirurg reagerar på operationsskador och hur man bäst stöder en drabbad kollega, systematisk handledning och samtalsstöd efter inträffad skada, fallkonferenser som syftar till lärande, möjligheter att operera i team med erfaren kollega och tillgång till professionell psykologisk hjälp.

Denna studie bekräftar andra liknande studier [Andreen Sachs M, et al. Läkartidningen 2013;110:550-2]. Allvarliga och långvariga, ibland ödesdigra, känslomässiga reaktioner hos hälso- och sjukvårdspersonal efter en vårdskada är ett stort och hittills obeaktat arbetsmiljöproblem som bottnar i den ofelbarhetsmyt som präglar hälso- och sjukvårdskulturen. Det är angeläget med kraftfulla initiativ, av det slag som skisseras i denna och liknande studier, från utbildningsansvariga och hälso- och sjukvårdsledningar.