Den omedelbara ökningen i gångsträcka vid tillägg av stavar troligen beror troligen på minskad belastning på benen, vilket kan öka patienternas följsamhet. Foto: Colourbox

Patienter med claudicatio intermittens har ökad risk för övrig hjärt–kärlsjukdom. Fysisk träning är en billigare och mindre riskfylld behandling än kirurgisk intervention. En brittisk forskargrupp har studerat effekten av stavgång, jämfört med vanliga promenader, på bland annat maximal gångsträcka.

Av 52 patienter med stabil claudicatio randomiserades hälften till vanliga promenader och hälften till stavgång. Alla studiedeltagare fick instruktionen att gå tre 30-minuterspromenader i veckan under tolv veckors tid.

Maximal gångsträcka hos patienterna i stavgångsgruppen testades både med och utan stavar. Tillägg av stavar ledde till en omedelbar ökning (testad vid studiestart) från 248 till 389 meter (P < 0,001). Efter tolv veckor hade deras maximala gångsträcka ökat till 538 meter med stavar (P = 0,001) respektive 400 meter utan stavar (P = 0,006).

Förändringarna i maximal gångsträcka i kontrollgruppen var inte signifikanta, trots god följsamhet. Å andra sidan var inte heller skillnaden mellan kontrollgruppens maximala gångsträcka efter tolv veckor (334 meter) och stavgångsgruppens resultat utan stavar efter tolv veckor (400 meter) (P = 0,199) signifikant, något författarna anser kan bero på få studiedeltagare.

Författarna resonerar att den omedelbara ökningen i gångsträcka vid tillägg av stavar troligen beror på minskad belastning på benen, och kan öka patienternas följsamhet. Stavgång tycks vara ett effektivt sätt att snabbt öka gångsträckan vid claudicatio intermittens.