En svensk grupp har beskrivit en ny infallsvinkel för att bedöma prognosen vid ovarialcancer genom att identifiera hur vissa gener uttrycks (1). Forskarna visar att man kan använda celler från helblod utan komplicerad upparbetning (vilken skulle kunna avlägsna diagnostiskt informativa cellfraktioner såsom cirkulerande tumörceller). RNA extraheras från venblod medelst ett allmänt tillgängligt kit och mRNA-uttryck analyseras med en GMS 417 Arrayer (Genetic MicroSystems Affymetrix). Ett välutrustat labb kan göra detta.

Författarna studerade 33 ovarialcancerpatienter: 22 med dålig prognos (avancerade stadier och lågdifferentierade) och 11 med god prognos (tidiga stadier och väldifferentierade). Sex gener skiljde sig i uttrycksgrad mellan grupperna, och efter överlevnadsanalys återstod fyra: CYP1B1, MTSS1, NCALD och NOP14. Transkript besläktade med akutfas- eller immunrespons skiljde sig inte mellan grupperna vilket visar att fynden är cancerspecifika. Med »best subset«-analys av data visades att en kombination av blott två gener, CYP1B1 och MTSS1, var mest effektiv, och om man lade till NOP14 blev det en aning bättre (R2 49,2 procent vs 55,3 procent; poängsumma 9,534 vs 10,558), medan de andra generna tillförde endast blygsam prediktiv kraft för 5-årsöverlevnaden.

Denna begränsade (minimala) genuttryckningssignatur i ovarialcancer banar väg för mer praktiskt tillämpbara sätt att följa ovariecancerpatienter med blodprov. Dessa få gener borde nu testas i andra sorters cancer. Drömmen att kunna bedöma prognos och svar på behandling från ett enkelt blodprov har tagit ett kliv framåt, och denna nya metod må utvecklas vidare till ett generellt vapen att välja kurativa och understödjande cancerbehandlingar. CYP1B1 är inblandad i metabolism av läkemedel och MTSS1 i karcinogenes och metastasering, NOP14 anses kunna spela en roll i regleringen av celltillväxt och migration i pankreascancer och NCALD har en roll som signalreceptor med kalcium. Av de två gener som föll ifrån är PDIA3 inblandad i DNA-reparation och hur proteiner viks ihop efter syntes, medan celler i vävnader med en aktiv LYAR-gen är mer benägna att bilda tumörer.

Femton år efter att substansen trastuzumab (Herceptin), baserad på Her2-testning, visade att cancerbehandling skräddarsydd till tumören var den nya standardmetoden i moderna tider står vi nu på en ny tröskel till ett enklare och allmänt sätt att bedöma cancer.

Jäv: Tidigare kollega till och har publicerat tillsammans med Torbjörn Nilsson, en av medförfattarna till studien.