I JAMA Psychiatry presenteras en studie i vilken man undersökt psykiatriska konsekvenser för människor som drabbats av en naturkatastrof. Studien har gjorts i Nya Zeeland och bygger på en tidigare känd kohort (Christchurch health and development study) med 635 män och 630 kvinnor födda 1977 och som följts sedan födseln.

En serie omfattande jordbävningar (minst 6,0 på Richterskalan) drabbade området Canterbury i Nya Zeeland under 2010 och 2011. Det starkaste skalvet (7,1 på Richterskalan) skedde i september 2010 och omfattande efterskalv skedde i februari 2011.

Ungefär hälften av personerna i kohorten befann sig i nära anslutning till skalven när jordbävningarna skedde (den andra halvan alltså inte). Med avseende på psykiatrisk problematik –  definierat som uppfyllande av någon diagnos enligt DSM-IV –  jämfördes grupperna vid en undersökning runt två år efter jordbävningen.

Jämförelsen visade att det var 40 procent vanligare att individer som exponerats för jordbävningen uppfyllde kriterier för en psykiatrisk diagnos när man slog samman depression-, PTSD- och ångestrelaterade diagnoser. Det fanns 90 procent fler rökare i gruppen som exponerats för jordbävningen, men användningen av alkohol och illegala droger skiljde sig inte mellan grupperna.

Ett viktigt budskap enligt författarna är att majoriteten av de drabbade inte utvecklade psykiska problem i sådan utsträckning att det kunde klassificeras som en diagnos. Värt att nämna är att samhället i Canterbury arbetade strukturerat med att ge omfattande stöd till de jordbävningsdrabbade, vilket naturligtvis kan ha minskat risken för psykiska problem. Utifrån detta är det svårt att dra slutsatser av denna undersökning för hur människor i andra områden påverkas psykiskt av liknande händelser.