Vårt luktsinne är beroende av cellförnyelse i det olfaktoriska neuroepitelet, i olfaktoriska bulben och i hippocampus. Cellförnyelse hindras av telomerförkortning, vilken är tätt sammanlänkad med åldrande.

En amerikansk forskargrupp har undersökt kopplingen mellan nedsatt luktsinne och dödlighet på fem års sikt. De använde sig av en nationellt etablerad kohort, National social life, health, and aging project (NSHAP), bestående av drygt 3 000 äldre amerikaner i åldrarna 57 till 85.

Studiedeltagarna genomgick år 2005–2006 ett validerat luktidentifieringstest, där fem dofter (rosor, läder, apelsin, fisk och pepparmint) skulle kännas igen och paras ihop med rätt ord eller bild. Funktionen i luktsinnet vid studiestart användes för att med en logistisk regressionsmodell förutsäga risken för död inom fem år. I modellen kontrollerades för flera demografiska och hälsorelaterade faktorer inklusive ålder, kognitiv funktion, samsjuklighet och rökning.

Fem år efter studiestart var 430 studiedeltagare avlidna. Försämrat luktsinne var en oberoende riskfaktor för död, och en starkare sådan än flera vanliga dödsorsaker såsom hjärtsvikt, lungsjukdom och cancer. Sambandet var dosberoende, och de med total frånvaro av luktsinne, anosmi, hade en trefaldigt ökad risk för död jämfört med dem med normalt luktsinne (oddskvot 3,37, 95 procents konfidensintervall 2,04–5,57).

Författarna spekulerar i att ett försämrat luktsinne kan vara en markör för nedsatt cellförnyelse eller för exponering för toxiska ämnen i omgivningen, och kallar luktsinnet för »kanariefågeln i den mänskliga hälsans kolgruva«.