Amerikanska och tyska forskare har upptäckt ett nytt antibiotikum med förmåga att slå ut de totalresistenta bakteriestammar som är ett växande hot mot världshälsan. Substansen har döpts till teixobactin och är en s k cellväggsinhibitor som effektivt dödar grampositiva bakterier inklusive meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA). Forskarna har rapporterat sina fynd i tidskriften Nature.

Dagens arsenal av antibiotika – bortsett från de syntetiska ämnena – baseras på endast en bråkdel av alla de slags mikroorganismer som förekommer i naturen. Cirka 99 procent av mikrobarterna har aldrig isolerats och odlats fram, och utgör således en rik outnyttjad resurs för framtagning av nya antibiotika. Genom att använda speciella tillväxtfaktorer har forskarna bakom denna rapport utvecklat flera sätt att odla fram sådana mikroorganismer i deras naturliga miljö (in situ) och därefter få dem att föröka sig in vitro.

Den bakteriedödande substansen teixobactin produceras av en gramnegativ jordbakterie. Effekten antas bero på att teixobactinet blockerar vissa lipider nödvändiga för biosyntesen i cellväggen hos den grampositiva bakterien, varvid bakteriens egna enzymer aktiveras på ett för mikroben självförintande sätt.

Teixobactin hade i djurmodeller redovisade i denna rapport utmärkt effekt mot grampositiva patogener ökända för besvärlig resistensförmåga. Effekten, uttryckt som MIC (minsta hämmande koncentration), mot t ex svårbekämpade stammar av enterococci och Mycobacterium tuberculosis, liksom mot de flesta andra stammar som testades, var under 1 µg/ml. Teixobactin var utomordentligt effektivt mot Clostridium difficile och Bacillus anthracis (MIC 5 respektive 20 ng/ml), och hade utmärkt avdödande förmåga mot S aureus. CD-1-transgena mushonor som gavs en intravenös engångsdos på 20 mg/kg av teixobactin visade inga tecken på ogynnsamma biverkningar.

Möss som infekterades i bukhålan med MRSA i en dos som normalt dödar 90 procent av försöksgruppen fick intravenöst teixobactin en timme efter infektionen i en engångsdos i spannet 1–20 mg/kg. Alla försöksdjur överlevde. I en annan musmodell bestämdes PD50, dvs den terapeutiska dos vid vilken hälften av de behandlade försöksdjuren överlever, till 0,2 mg/kg (att jämföra med PD50 2,75 mg/kg för vankomycin, det enda antibiotikum som fortfarande är verksamt mot MRSA). Teixobactin var också högeffektivt i musmodell mot Streptococcus pneumoniae – däremot hade substansen ingen effekt på majoriteten av gramnegativa bakterier.

Försök att odla fram teixobactinresistenta stammar av S aureus eller M tuberculosis genom lågdosexponering under längre tid (4 x MIC i 27 dagar) misslyckades. Forskarna drar slutsatsen att teixobactin är en lovande kandidat för ett nytt antibiotikum i kliniskt bruk.