Autoreferat. Ovarialcancer drabbar årligen cirka 700 kvinnor i Sverige, och trots stora behandlingsframsteg de senaste 10 åren ligger 5-årsöverlevnaden på knappt 50 procent. Studier i början av 2000-talet av kvinnor med BRCA-mutationer innebar ett paradigmskifte i synen på patogenesen då förekomst av preinvasiva förändringar upptäcktes i äggledarna. Detta ledde till den nu rådande uppfattningen att ovarialcancer till största del uppstår utanför ovarierna. Det finns nu relativt mycket data som stödjer hypotesen att den vanligaste formen, höggradig serös ovarialcancer, uppstår i äggledarna, medan de något mer ovanliga histologierna endometrioid och klarcellig ovarialcancer sannolikt uppstår i uterus.

Syftet med denna studie var att pröva hypotesen att salpingektomi utförd på benign indikation minskar risken för ovarialcancer. Vidare ville vi undersöka om hysterektomi med eller utan samtidig salpingo-ooforektomi samt sterilisering påverkar risken för ovarialcancer.

Från Patientregistret hämtades uppgifter om samtliga kvinnor som genomgått salpingektomi (uni- eller bilateral), hysterektomi, hysterektomi med salpingo-ooforektomi eller sterilisering mellan 1973 och 2009. Ingrepp utförda på malign indikation räknades bort från analysen. Som utfall valdes ovarial- och tubarcancer från Cancerregistret. För att minska risken för så kallad detektionsbias (dvs att ingreppet i sig upptäcker fler fall) exkluderades cancerdiagnos inom 1 år från ingreppet. Kvinnor som inte genomgått något av ingreppen utgjorde kontrollgrupp.

Under perioden exponerades sammanlagt 251 465 kvinnor för något av ingreppen (varav 34 443 salpingektomi) medan 5 449 119 inte hade blivit opererade. Totalt diagnostiserades 31 399 kvinnor med ovarialcancer, och genomsnittlig uppföljningstid varierade mellan 8,0 och 23,1 år. Som förväntat var risken för ovarialcancer lägst i den grupp som genomgått hysterektomi och salpingo-ooforektomi (relativ risk, RR, 0,06, 95 procents konfidensintervall, KI, 0,03–0,12) medan riskminskningen var lägre efter hysterektomi eller sterilisering (RR 0,79, 95 procents KI 0,70–0,89 respektive RR 0,69, 95 procents KI 0,62–0,78). Kvinnor som genomgått salpingektomi hade cirka 30 procents lägre risk för ovarialcancer jämfört med kontroller (RR 0,67, 95 procents KI 0,54–0,83). I en subanalys genomförd åren 1973–1997 fann vi att bilateral salpingektomi var associerad med halverad risk jämfört med unilateralt ingrepp (RR 0,36, 95 procents KI 0,17–0,75 jämfört med RR 0,73, 95 procents KI 0,57–0,92).

Sammanfattningsvis visar studien att kvinnor som genomgått bilateral salpingektomi löper en kraftigt minskad risk för ovarialcancer. Dessa data stärker teorin att sjukdomen främst uppstår i äggledarna. Författarna menar att salpingektomi kan utgöra ett alternativ till bilateral salpingo-ooforektomi, som i dag är det rådande riskminskande ingreppet för kvinnor med BRCA-mutationer. I ett vidare perspektiv kan studien ligga till grund för att rekommendera salpingektomi vid hysterektomi på benign indikation. Huruvida salpingektomi kan användas för att minska risken för ovarialcancer bland kvinnor i allmänhet är emellertid osäkert.