I tidskriften JAMA psychiatry presenteras en studie i vilken en grupp amerikanska forskare undersökt barn med autismspektrumstörning och sensorisk överkänslighet (sensory overresponsivity). Sensorisk överkänslighet innebär en överkänslighet mot till exempel beröring eller ljud. Sensorisk överkänslighet är vanligt hos individer med autism, upp mot 70 procent beräknas ha det, men den neurobiologiska grunden är ofullständigt känd. Författarna har inkluderat 19 individer med autism i åldrarna 9 till 17 år. Vissa av dessa med sensorisk överkänslighet, andra inte. Deltagarna, som i genomsnitt var 14 år, har undersökts i funktionell magnetkamera när de utsattes för ljud och beröring. Ljud utgjordes av en inspelning av bullrig stadsmiljö med mycket trafik medan beröring innebar att armen berördes med ett kliande tyg.

Magnetkamera-undersökningen av hjärnan avslöjar att deltagarna med sensorisk överkänslighet har ökad aktivitet i sensoriska kortex vid sensorisk stimulans (både vid ljud och beröring). Den visar också ökad aktivitet i amygdala, en del av hjärnan som är central för bland annat oro, obehag och rädsla. Ju mer besvär med sensorisk överkänslighet, desto mer aktivitet. Värt att notera är att aktiviteten i amygdala och sensoriska kortex ökade särskilt kraftigt om beröringen skedde samtligt som ljudstimuli gavs.

Intressant nog noteras att för patienter med autism utan sensorisk överkänslighet sker succesivt en habituering – tillvänjning – om stimuli upprepas. Ju längre tid individen hör trafiken eller berörs av tyget, desto mindre aktivering av sensoriska kortex och amygdala. Individen vänjer sig kort sagt. Men för individer med autism som har sensorisk överkänslighet sker inte någon sådan habituering, sensoriska kortex aktiveras lika mycket även efter att stimuli har upprepats en tid. Individen vänjer sig inte. Kanske är det denna oförmåga att habituera som utgör själva grunden till sensorisk överkänslighet vid autism, skriver författarna som också tror att individer med autism utan sensorisk överkänslighet kan kompensera för överaktiviteten i amygdala genom frontalloben. Det är sedan tidigare välkänt att just frontalloben kan ha en nedreglerande effekt på amygdala. Ett intressant fynd är att flera samtida stimuli resulterade i en särskilt kraftig reaktion i sensoriska kortex och amygdala vilket till exempel kan innebära att barn med autism och sensorisk överkänslighet kan vara extra känsliga för beröring i en stimmig miljö jämfört med om det är lugnt runtom dem.