Barn till kvinnor som under graviditeten drabbats av och på olika sätt behandlats för cancer föddes i stor utsträckning för tidigt, men utvecklades normalt under de första levnadsåren. Det visar en fall–kontrollstudie som presenteras i New England Journal of Medicine.

Studien omfattade 129 barn vars mödrar under graviditeten fått en cancerdiagnos. Barnen matchades mot varsin kontroll med samma gestationsålder och samma ålder när utvecklingstesten genomfördes (medianålder 22 månader).

Under fostertiden exponerades 96 barn för kemoterapi, 2 för annan läkemedelsbehandling, 11 för strålbehandling och 13 för enbart kirurgi, medan 14 barn inte exponerades för någon cancerbehandling alls.

79 (61,2 procent) av barnen till kvinnor med cancer föddes för tidigt. Det kan jämföras med genomsnittet för prematuritet på 6,8–8,0 procent i de deltagande länderna (Belgien, Nederländerna, Italien och Tjeckien).

Antalet och typerna av medfödda missbildningar var jämförbara med vad som ses i den allmänna befolkningen, och de neonatala neurologiska undersökningarna visade inga avvikelser. En födelsevikt under den 10:e percentilen observerades hos något fler barn vars mödrar haft cancer under fostertiden, men skillnaden var inte statistiskt signifikant. Låg födelsevikt var vanligast hos barn som exponerats för strålbehandling eller kemoterapi.

Incidensen av medicinska problem var lika i de båda grupperna, och tillväxtkurvorna skilde sig inte åt. Inga signifikanta skillnader observerades heller för den kognitiva utvecklingen mätt enligt Bayley-skalan, oavsett om barnet exponerats för cancerbehandling eller inte. Bayley-poängen påverkades däremot av gestationsålder.

EKG och ekokardiografi avslöjade inga skillnader mellan grupperna avseende hjärtats struktur eller funktion. Däremot observerades små men signifikanta skillnader vid mätningar med dopplerteknik. Eftersom mätningarna fortfarande låg inom normalvärdena tror dock forskarna att fynden är kliniskt irrelevanta.

Resultaten kan inte extrapoleras till alla typer av cytostatika, och uppföljningstiden var för kort för att kunna utesluta eventuella senare hjärtproblem och neurokognitiva problem. En annan begränsning med studien är att ingen av kvinnorna fick kemoterapi under graviditetens första trimester, en period som är extra känslig för organpåverkan.

Författarnas slutsats är att cancerbehandling under den andra eller tredje trimestern inte nödvändigtvis är skadlig för fostret, och att barnet troligen inte får allvarligare problem än andra barn som föds i samma graviditetsvecka. De påpekar dock att gravida kvinnor med cancer bör informeras om den ökade risken för prematuritet.