Avhandling. En eventuell koppling mellan tandhälsa och hjärt- och kärlsjukdom har varit omdiskuterad under de senaste decennierna, men studier bland patienter med etablerad kranskärlssjukdom har varit få. I en ny avhandling från Uppsala universitet har ett samband mellan tandhälsa, kardiovaskulära riskfaktorer och kliniskt utfall bland patienter med redan känd kranskärlssjukdom påvisats.

Totalt inkluderade studien nästan 16 000 patienter från 39 länder globalt. Alla patienter i studien hade antingen tidigare haft hjärtinfarkt, genomgått ballongvidgning eller bypassoperation, eller hade kända förträngningar på hjärtats kranskärl. Vid studiestarten fick patienterna bland annat rapportera antalet kvarvarande tänder. Cirka 40 procent hade färre än 15 tänder kvar, vilket motsvarar ungefär hälften av antalet hos en tandfrisk person.

Ett samband var att den kardiovaskulära riskbördan var större ju färre tänder patienterna hade. Exempelvis sågs mer diabetes, rökning, övervikt, förhöjt kolesterol och förhöjda inflammationsmarkörer. Patienterna följdes under totalt cirka 4 år, och vid studiens slut kunde man konstatera att en ökande grad av tandlossning innebar en klart försämrad prognos. Störst risk för exempelvis kardiovaskulär död och stroke hade de patienter som inte hade några tänder alls, men riskökningen fanns redan bland dem som bara saknade ett fåtal.

Risken för död var nästan fördubblad i gruppen utan några tänder alls jämfört med dem som hade normalt antal tänder. Riskökningen för död och stroke kvarstod trots att man korrigerat för en mängd traditionella riskfaktorer, socioekonomi och prognostiska biomarkörer. Sambandet med hjärtinfarkt försvann emellertid efter korrigering för nämnda faktorer.

Sammanfattningsvis tyder fynden på ett brett och robust samband mellan tandhälsa och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom samt prognos hos patienter med kranskärlssjukdom. Resultaten indikerar också att patienter med tandlossning har en högre risk att drabbas av kardiovaskulära händelser än vad som kan förutsägas med traditionella riskfaktorer, vilket kan ha betydelse för riskvärdering och förebyggande behandling.