Diuretikumet spironolakton sänkte mer effektivt blodtrycket vid terapiresistent hypertoni än läkemedel med andra verkningsmekanismer, vilket tyder på att tillståndet orsakas av överdriven natriumretention. Det rapporterar forskare i Lancet.

Definitionen av terapiresistent hypertoni är suboptimal blodtryckskontroll trots behandling med tre olika klasser blodtryckssänkande läkemedel. Minst 10 procent av alla patienter med hypertoni beräknas vara drabbade.

Forskarna bakom den aktuella studien har jämfört effekten av det vätskedrivande läkemedlet spironolakton med alfablockeraren doxazosin, betablockeraren bisoprolol och placebo i en dubbelblindad korsstudie.

18–79-åringar med resistent hypertoni rekryterades från 12 specialistvårdsavdelningar och 2 primärvårdsavdelningar i Storbritannien. 335 patienter randomiserades till behandling med spironolakton, doxazosin, bisoprolol och placebo i varierande ordning, varav 230 slutförde alla fyra behandlingar. Varje behandlingscykel varade i 12 veckor och inleddes med låg dos som sedan höjdes till den dubbla.

Det primära utfallsmåttet var det genomsnittliga systoliska blodtrycket mätt av patienten i hemmet med en automatiserad blodtrycksmätare. Mätningar gjordes morgon och kväll fyra dagar i rad före varje sjukhusbesök, som skedde vid totalt 10 tillfällen. Då mättes även blodtrycket av vårdpersonal med samma mätmetod.

Spironolakton sänkte blodtrycket signifikant mer jämfört med de andra behandlingarna. Den genomsnittliga skillnaden i blodtryckssänkning mellan spironolakton och placebo var –8,70 mm Hg (95 procents konfidensintervall [KI] –9,72 till –7,69). Skillnaden mellan spironolakton och doxazosin var –4,03 mm Hg (95 procents KI –5,04 till –3,02), och mellan spironolakton och bisoprolol –4,48 mm Hg (95 procents KI –5,50 till –3,46). Mätningar gjorda av vårdpersonal gav i stort sett samma resultat, bortsett från en större placeboeffekt.

Spironolakton var den mest effektiva behandlingen för närmare 60 procent av patienterna, och lika många uppnådde blodtryckskontroll efter tre månaders behandling med läkemedlet. Forskarna observerade också ett tydligt dos–responssamband.

Mätningar av plasmarenin avslöjade ett omvänt samband mellan reninnivåer och blodtryckssänkning med spironolakton. Det stödjer ytterligare hypotesen att resistent hypertoni till stora delar orsakas av natriumretention.

Författarna menar att de tydliga resultaten utmanar föreställningen att resistent hypertoni inte kan kontrolleras med läkemedel utan kräver medicinteknisk behandling, såsom renal denervering eller baroreceptorstimulering. De konstaterar också att fynden bör påverka behandlingsriktlinjer och klinisk praxis globalt.

Några begränsningar med studien är att behandlingstiden var relativt kort och att försökspersonerna huvudsakligen hade vit hudfärg.