Autoreferat. När vi åldras förlorar vi i muskelmassa och styrka medan andelen fett och bindväv ökar. Vårt naturliga »muskelåldrande« är även kopplat till effekter på ämnesomsättningen, som exempelvis minskad känslighet för insulin och ökad risk för metabolt syndrom.

Det är välkänt att livsstilsfaktorer som övervikt och dålig kondition ökar risken för att utveckla typ 2-diabetes. Men även genetiska faktorer spelar en stor och viktig roll. Till exempel ökar risken för att utveckla typ 2-diabetes med cirka tre gånger om man har en förstagradssläkting med sjukdomen (»family history«, FH). Personer med FH är en stor och snabbt växande grupp i samhället och det är ytterst angeläget att identifiera effektiva preventiva metoder. Omfattande forskning visar på starka samband mellan fysisk prestationsförmåga och risken för typ 2-diabetes. Tyvärr är det också så att alla inte svarar lika bra på träning, med till exempel förbättrad metabol profil. Det har hävdats att 10–15 procent inte svarar alls, eller till och med försämrar sina värden. 

Vi har i en studie på 35 friska medelålders män (varav cirka hälften hade FH) undersökt om FH begränsar träningseffekten. I början av studien hade båda grupperna liknande ålder (38,1 ± 4,3 år), BMI (28,7 ± 2,9) och kondition (VO2peak/kg = 31,4 ± 4,7). En 7-månaders träningsintervention genomfördes, med i genomsnitt 1–2 träningstillfällen per vecka. Träningen bestod av konditionsträning på cykel och gymnastik, medelintensitet omkring 125 W.

I snitt förbättrade deltagarna sin kondition med 14 procent, gick ned 1,2 kg och minskade midjemåttet med 3 cm. Deltagarna med FH deltog dock i fler träningspass och spenderade 61 procent mer energi under interventionen jämfört med deltagare utan FH. På grund av den stora skillnaden i hur mycket deltagarna tränade analyserade vi de båda grupperna separat med linjär regression för att undersöka hur stor effekt träningsvolymen hade.

Vi fann starka samband mellan träningsvolym och förbättrad kondition (β VO2peak/kg = 0,49 ± 0,11; P = 0,001), minskad kroppsvikt (β = –0,26 ± 0,10; P = 0,018) och midjemått (β = –0,31 ± 0,10,; P = 0,008) i gruppen utan FH men inte i gruppen med FH (β VO2peak/kg = 0,19 ± 0,09; P = 0,07; βvikt = –0,08 ± 0,06; P = 0,25; βmidjemått = –0,13 ± 0,07; P = 0,09).

Analys av genuttryck från muskelbiopsier gav en liknande bild. I gruppen utan FH observerade vi ökad expression av mitokondriella gener, inklusive gener involverade i oxidativ fosforylering med ökad träningsvolym. Resultatet sågs inte i gruppen med FH. 

Sammanfattningsvis sågs att både individer med och utan FH drog nytta av träning på gruppnivå. Deltagarna med FH var i vår studie mer motiverade och deltog i fler träningspass. Men när vi tog hänsyn till hur mycket var och en hade tränat fick personer i gruppen med FH träna mer för att uppnå samma resultat som deltagare i gruppen utan FH.