Autoreferat. Fetma ökar risken för flera sjukdomar och har väldokumenterade negativa konsekvenser för hälsan. Därför kan det tyckas paradoxalt att högt BMI samtidigt har visat sig vara kopplat till bättre överlevnad vid samma kroniska sjukdomar det är en riskfaktor för. Denna så kallade fetmaparadox har observerats vid flera kroniska sjukdomar, såsom dialyskrävande njursvikt, kranskärlssjukdom, hjärtsvikt, stroke, ledgångsreumatism, typ 2-diabetes, cancer och demens. Vid alla dessa kroniska sjukdomar är låggradig kronisk inflammation vanligt förekommande.

I en europeisk epidemiologisk studie på 5 904 dialyspatienter har man studerat hur inflammation (definierat såsom CRP ≥10 mg/l och/eller S-albumin ≤35 g/l) påverkar den sk fetmaparadoxen. Man fann att högt BMI verkar skyddande (dvs förbättrade överlevnaden) hos inflammerade dialyspatienter men att ingen skyddande effekt av högt BMI ses hos dialyspatienter utan tecken på inflammation [1]. Sambanden mellan BMI och överlevnad undersöktes med tidsberoende Cox-analys, och fynden kvarstod robusta även efter korrektion för såväl sjukhistoria och demografiska faktorer såväl som olika modifierbara faktorer som har samband med dialysbehandlingen. Man kan notera att vare sig rökning eller diabetes nämnvärt påverkade sambanden mellan BMI och överlevnad.

Denna epidemiologiska studie stödjer teorin att kronisk inflammation har en katalyserande effekt på de samband man normalt ser mellan olika riskfaktorer och överlevnad [2].  Liknande samband har tidigare beskrivits för kolesterol, där låga värden predicerar död hos dialyspatienter som är inflammerade och/eller undernärda. Riskfaktorprofilen kan därför se annorlunda ut hos patienter som uppvisar tecken på kronisk inflammation.

Orsakerna till att högt BMI är associerad med förbättrad överlevnad hos kroniskt inflammerade patienter kan vara flera, t ex att högt BMI indikerar bevarade näringsförråd (kroppsfett och muskelmassa) och god aptit. Då ökad fettmassa ökar nybildningen av stamceller (progenitorceller), medan inflammation minskar den, kan detta också bidra till de observerade sambanden.

En svaghet med studien är att BMI är en relativt dålig markör för kroppssammansättning. Denna studie kan således inte svara på om det är ökad mängd fett och/eller ökad muskelmassa som skyddar kroniskt inflammerade dialyspatienter.

Efterföljande studier får nu visa om högt BMI skyddar även kroniskt inflammerade patienter med andra sjukdomar såsom kronisk hjärtsjukdom, stroke, demens, kronisk lungsjukdom, reumatism och cancer. 

Den europeiska epidemiologiska arbetsgrupp (ARO) som genomfört studien har erhållit ekonomiskt stöd från Amgen.