Avhandling. Kirurgi för lumbal spinal stenos (LSS) har ökat kraftigt. Det beror delvis på förbättrad diagnostik, men är framför allt ett uttryck för en förskjutning av ålderspyramiden med större andel äldre som har allt högre krav på fortsatt aktivitet och välmående. Målet med kirurgin är att avlasta nervstrukturerna i spinalkanalen genom att avlägsna de degenerativa förändringar som ger trängseln, så kallad dekompression.

För att minska risken för instabilitet efter operation har dekompressionen ofta kompletterats med en samtidig fusion (steloperation). Detta har varit särskilt vanligt vid preoperativ förekomst av kotglidning (degenerativ spondylolistes, DS). Fusion som tillägg till dekompressionen innebär dock en ökad risk för komplikationer och är mer resurskrävande. Dekompression kan göras på huvudsakligen två sätt: antingen centralt (laminektomi), då spinalutskott och ligament i medellinjen mellan kotorna avlägsnas, eller med separat åtkomst bilateralt (laminotomier) varvid dessa strukturer bevaras. Den senare tekniken är mer tekniskt krävande och behäftad med större risk för komplikationer med skador på nervstrukturer.

Det övergripande målet med avhandlingen har varit att utvärdera vilken kirurgisk metod för LSS som ger minskad smärta och ökad funktion, men med lägst risk för komplikationer och oönskade händelser, lägst kostnad och bäst resursutnyttjande. Målet har också varit att utvärdera om finns någon skillnad i resultat av kirurgin mellan rökare och icke-rökare.

Det nationella kvalitetsregistret för ryggkirurgi (Swespine) användes för att samla in data kring resultat av operation för LSS. Två stora kohorter följdes prospektivt med uppföljning 2 år efter kirurgin. Data bearbetades med multivariatanalys för 4 555 patienter med avseende på effekten av rökning för det kirurgiska resultatet (studie I) och för 5 390 patienter avseende skillnad i resultat mellan dekompression med samtidig fusion och enbart dekompression (studie II). I den randomiserade, kontrollerade prövningen Svenska spinal stenos-studien (studie III), randomiserades 233 patienter mellan operation med dekompression med samtidig fusion och enbart dekompression och följdes i två år. Det gjordes även en hälsoekonomisk analys. I både studie II och III gjordes en subgruppsanalys för patienter med preoperativ förekomst av DS. I en radiologisk biomekanisk studie (studie IV) användes tredimensionell segmentell rörelseanalys med datortomografi (3DCT) för att jämföra ökad postoperativ rörlighet efter laminektomi och laminotomier.

Sammanfattningsvis visade sig dekompression med samtidig fusion inte ge ett bättre resultat än enbart dekompression, oavsett om DS förekom preoperativt eller inte. Dekompression med samtidig fusion visade sig innebära klart högre kostnader för samhället och var inte kostnadseffektivt. Enbart dekompression bör därför generellt sett vara förstahandsval vid kirurgi för LSS oavsett eventuell förekomst av preoperativ DS. Den ökade rörlighet som uppstår i ett lumbalt segment efter dekompression var minimal, och det gav ingen skillnad om medellinjestrukturerna avlägsnats som vid laminektomi eller inte.

Rökare visade sig ha ett sämre resultat av kirurgin jämfört med icke-rökare. Detta gällde både smärta, allmän funktion och gångförmåga, där rökarna hade en lägre grad av förbättring jämfört med icke-rökarna. Därför bör insatser för rökstopp göras inför kirurgi för LSS.