Avhandling. Elektrokonvulsiv terapi (ECT) används över hela världen vid svåra och ibland livshotande tillstånd inom psykiatrin, exempelvis allvarlig depression. Verkningsmekanismerna för ECT är ofullständigt kända. Den kliniska användningen av ECT i Sverige har inte undersökts systematiskt sedan 1975.

Fjorton patienter som fick behandling med ECT för depression undersöktes med magnetkamera (3T-MRI) före och direkt efter behandling med ECT, samt vid uppföljning efter 6 och 12 månader. Skattningar av depressionssymtom och neuropsykologiska test av minnesfunktioner gjordes vid alla fyra tillfällen.

Vi kunde visa att volymen av hippokampus ökade signifikant bilateralt direkt efter ECT, men också en återgång till ursprungliga värden efter 6 månader. Resultaten var unika i samband med publikation, men flera oberoende forskargrupper har nu replikerat fynden.

Baserat på prekliniska data är en teori att den övergående volymökningen har sin grund i att ECT stimulerar återväxt av celler som varit skadade under depressionen. Återgången kan förklaras av normala reduktionsmekanismer efter snabb proliferation, men då depression ofta är en periodiskt återkommande sjukdom kan en koppling till predisponerande patofysiologi inte uteslutas. Vi fann inte något statistiskt samband mellan volymförändringar och klinisk effekt eller minnesbiverkningar. 

Av 14 undersökta patienter förbättrades 13 kliniskt efter ECT, och av dem var 8 helt symtomfria direkt efter att behandlingsserien avslutades. Blodflödesmätning med magnetkamera (DSC-MRI) påvisade att det endast var dessa 8 individer som hade ett signifikant sänkt blodflöde i höger pannlob efter ECT. Fyndet skulle kunna markera behandlingseffekt och skapar intressanta följdhypoteser kring bakomliggande biologi.

Vissa delar av minnesförmågan var markant försämrade direkt efter ECT (språkligt händelseminne och förmågan att planera och utföra uppgifter), medan andra delar tenderade att förbättras (uppmärksamhet och mental snabbhet). Vid uppföljning fanns ingen kvarstående sänkt prestation i något neuropsykologiskt deltest. Detta resultat överensstämmer med tidigare och metodologiskt liknande minnesforskning vid ECT.

Analys av data från nationellt ECT-kvalitetsregister och patientregister visade att den svenska ECT-användningen år 2013 var oförändrad sedan 1975 (41 respektive 42/100 000). Det är en internationellt sett relativt hög användning, men metodologiska skillnader begränsar säkerheten i jämförelser.

I Sverige är svår depression den vanligaste indikationen. Fler kvinnor än män får behandlingen, medelåldern är 55 år och i genomsnitt ges 7 behandlingar i en serie. Vi fann också att ECT i 20 procent av fallen används på indikation som inte listas i kliniska riktlinjer för ECT. Samtidigt ges behandlingen till en lägre andel än förväntat, 38 procent, av slutenvårdade patienter med tillstånd där ECT rekommenderas som förstahandsval. En slutsats är därför att urvalet av patienter bör preciseras bättre i klinisk verksamhet.