Barn och ungdomar som växer upp med en förälder med svåra depressiva besvär löper ökad risk att själva drabbas av depression och andra psykiska problem. Men långt ifrån alla gör det i praktiken. Vad beror det då på att vissa individer tycks klara sig från att utveckla sådana symtom? Det är den huvudsakliga frågeställningen i en studie som presenteras i tidskriften Lancet Psychiatry.

Studien har gjorts i Wales och författarna har undersökt 262 barn och ungdomar mellan 9 och 17 år där en förälder haft återkommande depressioner (minst två episoder). Har det funnits fler syskon har man valt det yngsta. Barnen och ungdomarna har följts löpande utifrån intervjuformuläret CAPA (Child and adolescent psychiatric assessment) och det visade sig bland annat att 39 procent av barnen och ungdomarna uppfyllde kriterier för en psykiatrisk diagnos.

45 procent hade depressiva symtom, men inte tillräckliga för en depressionsdiagnos; 28 procent hade självmordstankar eller självskadebeteende. Endast 20 procent av barnen och ungdomarna uppfyllde inte kriterium för något mentalt problem överhuvudtaget. 

Att bara en av fem inte uppfyller något sådant kriterium och därmed har god mental hälsa är i sig naturligtvis mycket anmärkningsvärda siffror. Så vad utmärker då de barn och ungdomar som klarat sig bra? Barnen och ungdomarna har intervjuats avseende livsstilsfaktorer, och det visar sig att stöd från den andra föräldern, som inte är deprimerad, är mycket viktigt. Likaså goda sociala kontakter i övrigt samt regelbunden fysisk aktivitet, minst två gånger per vecka.

Att fysisk aktivitet är en effektiv depressionsbehandling för vuxna är känt sedan tidigare; effekten är jämförbar med antidepressiv medicin vid lindrig till medelsvår depression. Att det även skyddar barn och ungdomar mot depression har dock inte visats före det nu aktuella materialet.