Autoreferat. Cirka var femte man diagnostiseras med prostatacancer under sin livstid och sjukdomen anges som dödsorsak för 5 procent av svenska män. Vi har visat att bruk av prostataspecifikt antigen (PSA) för detektion av prostatacancer är utbrett [1], men bristande specificitet resulterar i en hög andel vävnadsprovtagningar med benignt resultat och diagnostisering av många ofarliga tumörer. 

I arbetet för en förbättrad diagnostisk kedja för prostatacancer har vi utvecklat STHLM3-testet, vilket inkluderar en kombination av plasmaproteiner (PSA, fritt PSA, intakt PSA, hK2, MIC-1 och MSMB), genetiska polymorfer (SNP) och klinisk information (ålder, familjehistoria, tidigare vävnadsprovtagning, palpationsfynd och prostatavolym). Vi har sedan studerat hur STHLM3-testet presterar beträffande detektion av prostatacancer jämfört med PSA under förutsättning att man finner lika många män med mer höggradig sjukdom, som ofta är aktuell för kurativt syftande behandling (Gleasonsumma, GS, ≥ 7).

STHLM3-studien är en prospektiv, populationsbaserad, diagnostisk studie genomförd med parad design [2]. 58 818 män utan känd prostatacancer i åldrarna 50–69 år deltog i studien och 6 777 genomgick vävnadsprovtagning av prostata. STHLM3-testet presterade bättre (P < 0,001) än PSA för detektion av prostatacancer med GS ≥ 7. Alla variabler som används i STHLM3-testet var oberoende associerade med förekomsten av GS ≥ 7-tumörer (multipel logistisk regression; P < 0,05).

Användes samma sensitivitet för GS ≥ 7-tumörer som för PSA ≥ 3 ng/ml undvek man med STHLM3-testet 32 procent (95 procents konfidensintervall [KI] 24–39 procent) av vävnadsprovtagningarna och 44 procent (95 procents KI 35–54 procent) av vävnadsprovtagningarna med benignt utfall, samtidigt som diagnostisering av 17 procent (95 procents KI 7–26 procent) av låggradiga tumörer (GS ≤ 6) undveks. 

Alla cancertumörer med GS ≤ 6 som inte identifierades med STHLM3-testet var små (< 10 mm). Vidare var STHLM3-testet robust även för användande av andra definitioner av högrisksjukdom, till exempel GS ≥ 4+3 (D'Amico-klassificering).

Sammanfattningsvis visar studien att mätningar av proteinnivåer och genetiska markörer tillsammans med klinisk information kan öka precisionen för prostatacancerscreening substantiellt jämfört med PSA för män i åldrarna 50–69 år. Vår slutsats är att screening med STHLM3-testet kan minska antalet genomförda vävnadsprovtagningar med en tredjedel och minska antalet diagnostiserade låggradiga tumörer (GS ≤ 6) med en sjättedel jämfört med PSA-screening, utan att detektionen av mer höggradiga tumörer (GS ≥ 7) äventyras. Det gör STHLM3-testet till det enda alternativet till PSA som är prospektivt validerat i en stor studie och vars sensitivitet för höggradig sjukdom inte är försämrad.

Flera studier genomförs nu för att tydliggöra hur STHLM3-testet presterar ur olika perspektiv. Vi genomför bland annat beräkningar både av de hälsoekonomiska konsekvenserna av ett införande av STHLM3-testet och av hur testet presterar även i den oorganiserade testsituation vi har i Sverige i dag.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Henrik Grönberg har patent relaterade till prostatacancerdiagnostik och STHLM3-modellen.