Till skillnad mot vad man intuitivt kan tro har ett barns hjärna inte färre utan fler kopplingar mellan sina hjärnceller än vuxna. Processen där kopplingar tas bort kallas på engelska »synaptic pruning«. Den är fullt naturlig och påbörjas mycket tidigt i livet. Kan felreglerad reducering av kopplingar vara en av orsakerna bakom schizofreni? I Nature presenteras en studie där man kommit till just den slutsatsen.

Studien bygger på data från över 60 000 människor, vilka analyserats för att identifiera gener som kan kopplas till schizofreni. Som bekant finns det inte en enskild schizofrenigen, i stället tycks ett stort antal gener vara inblandade. Forskarna har efter analys av genetiska data kommit fram till att genen C4 (complement component 4) kan kopplas till risk för schizofreni. C4 kodar för ett protein inom det så kallade komplementsystemet som är viktigt för immunförsvaret.

Forskarna har upptäckt att olika former av C4-genen resulterar i olika uttryck för genen. Med hjälp av vävnad från närmare 700 avlidna patienter, en del med schizofreni, visar man att ökat uttryck av C4 var vanligare bland schizofrena. Nästa fråga blir då vad C4 gör i hjärnan vid sidan av rollen i immunförsvaret. Baserat på en musmodell där djuren haft olika varianter av C4-genen visar det sig att större uttryck av C4 ger mer reducering av kopplingar, det vill säga fler synapser tas bort i hjärnan. Sammantaget indikerar allt detta således att en överaktiv reducering av kopplingar – där för många synapser tas bort – kan vara en sjukdomsmekanism bakom schizofreni. C4 är belägen på kromosom 6, ett område i genomet som flera gånger visats vara kopplat till schizofreni. Runt C4 på samma kromosom ligger ett antal gener som i likhet med C4 är viktiga för immunförsvaret. 

Studien är principiellt intressant då man inte bara identifierat kandidatgener bakom schizofreni utan kunnat koppla en av dessa till en biologisk process som skulle kunna förklara sjukdomsutvecklingen. Mycket återstår dock att utreda, bland annat varför ökad C4-aktivitet leder till ökad reducering av kopplingar och vilken roll andra proteiner, bland dem sådana som kodar för andra riskgener för schizofreni och som också spelar en roll i immunförsvaret, i den processen. En schizofrenibehandling baserad på C4-fyndet – där man reglerar ned reduceringen av kopplingar – är naturligtvis något som ligger långt in i framtiden. Att utveckla en sådan kommer knappast att bli enkelt då C4 har en viktig roll i immunförsvaret och manipulationen av genen därför skulle kunna vara förknippad med allvarliga biverkningar. En mer närliggande applikation är att använda C4 som biomarkör för att identifiera individer med särskilt ökad risk att utveckla schizofreni. En sådan screening bör dock inte ske på populationsbasis utan på nivån individer med ökad risk, till exempel de som någon gång haft hallucinos eller andra psykotiska symtom. Vad som är intressant i sammanhanget är att även autism kopplats till felreglerad reducering av kopplingar. I det fallet tros det bero på att för många kopplingar finns kvar i hjärnan.