Figur 1. Autoantikroppar mot samlingsrör kunde påvisas i serumprov från patienterna med interstitiell nefrit. Frisk njurvävnad färgades med patientserum och med antikroppar mot markörer för olika delar av njurens gångsystem: dels AQP1 som uttrycks i proximala tubuli, dels AQP2 som uttrycks i samlingsrör. Patientserum märkte in samma strukturer som anti-AQP2, vilket visade att autoantikropparna reagerade med celler i samlingsrör.

Autoreferat. Tubulointerstitiell nefrit är en vanlig form av njursjukdom med heterogen och i stora delar okänd etiologi. I en nyligen publicerad studie identifieras en ny mekanism bakom interstitiell nefrit, där immunsystemet går till riktat angrepp mot njurens samlingsrör.

Tubulointerstitiell nefrit beskriver ett mönster av sjukdomsförändringar som ofta ses hos patienter med njursvikt. Typiska tecken är tubulär atrofi, interstitiell fibros och vävnadsinfiltrerande immunceller. Det finns många orsaker till tubulointerstitiell nefrit, som toxisk påverkan, hypertoni och diabetes. Inte sällan förblir dock orsaken okänd.

Autoimmunt polyendokrint syndrom typ 1 (APS1) är en ovanlig monogen sjukdom som har avgörande roll för hur vi förstår immunologisk tolerans och autoimmunitet. APS1 orsakas av mutationer i genen AIRE som har till funktion att understödja antigenpresentation i tymus. AIRE är nödvändig för att T-celler under utmognad i tymus ska exponeras för kroppsegna molekyler, så att autoreaktiva T-celler selekteras bort. APS1 kännetecknas av triaden Addisons sjukdom, hypoparatyreoidism och kronisk kandidiasis i slemhinnor, hud och naglar. Därutöver förekommer sjukdomsmanifestationer i ytterligare organ, och en särskilt allvarlig komplikation av APS1 är interstitiell nefrit.

För att förstå mekanismer bakom interstitiell nefrit studerade vi tre individer med APS1 som alla utvecklat terminal njursvikt i unga år. Njurbiopsier visade uttalad tubulär atrofi och interstitiell fibros. Vi undersökte serum från patienterna för autoantikroppar mot njurvävnad och fann att det hos alla tre fanns autoantikroppar mot samlingsrör (Figur 1). I nästa steg kunde vi identifiera det samlingsrörsspecifika vattenkanalproteinet akvaporin-2 som mål för det autoimmuna svaret. Fynden talade för att patienterna hade utvecklat njursjukdom genom autoimmunitet specifikt riktad mot samlingsrör.

Resultatet är viktigt eftersom det kopplar interstitiell nefrit med en ny patogenes. Fynden talar för att liknande mekanismer som orsakar sjukdomar som typ 1-diabetes och autoimmun tyreoidit, där immunsystemet också angriper en specialiserad celltyp, kan ligga bakom interstitiell nefrit hos en undergrupp. Hur vanlig mekanismen är vid njursjukdom i befolkningen i stort återstår att undersöka.