Autoreferat. Typ 2-diabetes är en folksjukdom som i många fall kan undvikas genom livsstilsförändringar.

Förändringar på kromatinet (DNA och proteinerna som det binder till) som påverkar genaktivitet utan att ändra DNA-sekvensen benämns epigenetiska. Epigenetiska förändringar påverkar cellulär funktion och kan bidra till sjukdomar. Bland annat har studier av humana langerhanska öar visat att typ 2-diabetes är associerad med förändringar i DNA-metylering, som leder till sänkt funktion hos insulinproducerande betaceller.

Insulinkänsligheten i perifera vävnader försämras ofta när vi åldras. Initialt kan betacellerna kompensera genom ökad insulinfrisättning, men hos vissa individer så fallerar denna mekanism och typ 2-diabetes utvecklas. Eftersom åldrande är associerat med förändringar i DNA-metylering i flera vävnader har vi studerat om så är fallet även i langerhanska öar och om det påverkar insulinfrisättning och risken för typ 2-diabetes. 

Vi undersökte langerhanska öar från 87 icke-diabetiska donatorer, och det visade sig att DNA-metylering av 154 gener ändrades med åldern. I flera fall korrelerade graden av metylering med genuttryck. När vi efterliknade några av de åldersassocierade förändringarna i odlade betaceller sågs förbättrad glukosstimulerad insulinfrisättning (GSIS). Det indikerar att de åldersassocierade förändringarna kan vara en del av betacellernas kompensatoriska respons. 

Vidare studerade vi DNA-metylering av en handfull gener i blodprov från individer i två prospektiva studier. Det visade sig att vi kunde se samma åldersassociation i blod som i de langerhanska öarna. Vissa metyleringar kunde förutspå individernas risk för att utveckla typ 2-diabetes genom att högre grad av metylering vid första provtillfället var associerad med bättre GSIS och sänkt risk för typ 2-diabetes ca 10 år senare. Resultaten talar för att DNA-metylering i blod både kan fungera som en biomarkör för metylering i langerhanska öar och för betacellsfunktion och därmed sjukdomsrisk.

Nu planeras analys av DNA-metylering över hela arvsmassan i blod för att förhoppningsvis hitta markörer med prediktiv potential för kliniskt bruk. Vår förhoppning är att ett mer exakt mått på individuell risk lättare ska kunna motivera till livsstilsförändringar och därmed förhindra att sjukdomen bryter ut.