Taigafästingen Ixodes persulcatus som insamlats på öar i Bottenviken i juli 2015. Övre raden från vänster till höger: Dorsalsidan av en nymf, en adult hona och en adult hane. Nedre raden från vänster till höger: Ventralsidan av en nymf, en adult hona och en adult hane.

Foto: Hans Mejon och Thomas GT Jaenson

Egenreferat. I stora delar av Europa, inklusive södra och mellersta Sverige, är den vanliga fästingen, Ixodes ricinus, den viktigaste vektorn för humanpatogener. Från östra Lettland och östra Estland genom taigazonen över Mongoliet och Folkrepubliken Kina, österut till Hokkaido och Honshu i Japan är den närbesläktade taigafästingen, Ixodes persulcatus, den viktigaste vektorn för humanpatogena mikroorganismer och virus. Den är huvudvektor för de varianter av TBE-viruset som benämns »Siberian« och »Far Eastern«, och dödligheten vid sjukdom orsakad av den sistnämnda subtypen anges i litteraturen kunna överstiga 30 procent. Fler än 20 andra zoonotiska patogener har påvisats i Ixodes persulcatus.

Hos Ixodes ricinus är det oftast nymferna som överför patogena mikrober från vilda djur till människor men hos Ixodes persulcatus är det däremot nästan alltid de adulta fästinghonorna som angriper människor. I Finland fann man 2004 för första gången en permanent population av taigafästingen. Fästingarten har därefter hittats på många olika lokaler i Finland, bland annat nära Simo som ligger ca 10 mil sydost om Haparanda. I Simotrakten är taigafästingen vektor för den europeiska subtypen av TBE-virus. Men i andra områden, som Kokkolaarkipelagen på den finska västkusten cirka 10 mil öster om Umeå, är den vektor för den sibiriska subtypen. Eftersom taigafästingens utbredningsområde och talrikedom har ökat kraftigt både i nordvästra Ryssland och i Finland under senare år har vi undersökt om taigafästingen förekommer även i Sverige. Det första fyndet i Norden av taigafästingen var en blodfylld nymf på en lövsångare som hade infångats för ringmärkning på ön Stora Fjäderägg nordost om Umeå [1].

Tack vare information och praktisk hjälp från lokalbefolkningen i Norrbotten fann vi under sommaren 2015 flera områden där taigafästingen hade etablerat sig. Fynden presenterades nyligen i en vetenskaplig tidskrift [2]. Samtliga lokaler med taigafästingar är öar eller halvöar i Bottenviken och ligger i Kalix och Haparanda skärgårdar. Vegetationen är oftast en fuktig, tät blandskog av gråal, asp, rönn, björk, gran och tall. Vi misstänker att älg och skogshare är de viktigaste värddjuren i dessa områden. Vi har fått information om att enstaka personer som blivit fästingbitna på öar i Bottenviken drabbats av Lyme-borrelios. Under den närmaste tiden undersöker vi vilka humanpatogena virus, bakterier och protister som förekommer i de taigafästingar som vi har samlat in från öar i Bottenviken.