Egenreferat. Lågmaligna gliom är långsamt växande hjärntumörer som efter starkt varierande tidsförlopp (ibland tiotals år) omvandlas till högmaligna. Utfallet är då dödligt. Det pågår en ständig debatt om vilken postoperativ behandling – radioterapi eller kemoterapi – som mest effektivt skjuter upp tidpunkten för tumörprogress eller förlänger överlevnaden totalt för patientgruppen.

I en nyligen publicerad studie från EORTC (European Organisation for Research and Treatment of Cancer) randomiserades 477 patienter med lågmalignt gliom vid 78 olika centrum i 19 länder till radioterapi (50,4 Gy) eller cytostatikumet temozolomid (75 mg/m2; 21/28 dagar; upp till 12 cykler). Randomisering skedde mellan december 2005 och december 2012 och inför randomiseringen utfördes stratifiering för vissa molekylära tumörmarkörer (förlust av kromosom 1p). I en parallell studie som publicerats i samma nummer av tidskriften som behandlingsstudien visas resultaten av patienternas kognitiva funktion och livskvalitet.

Resultaten visar i median symtomfri överlevnad i temozolomidgruppen om 39 månader (95 procents konfidensintervall [95KI] 35–44) och i radioterapigruppen om 46 månader (95KI 40–56; hazardkvot 1,16 [95KI 0,9–1,5; P = 0,22]). Patienternas kognitiva förmåga och livskvalitet skilde sig inte signifikant mellan grupperna. Subgruppsanalysen fann i patientgruppen med isocitratdehydrogenas (IDH)-mutation och intakt kromosom 1p19q signifikant längre symtomfri överlevnad med radioterapi än med temozolomid. 

Trots att patienterna bara har följts i fyra år och medianöverlevnad för studiekohorten inte har nåtts, kan viktiga slutsatser dras från dessa två studier. Resultaten illustrerar tydligt hur prognostiska tumörmarkörer bidrar till en individualiserad behandling av lågmaligna gliom genom att identifiera högriskpatienter som är i behov av de mest intensiva behandlingarna.

Slutsatsen skulle också kunna bli att strålbehandling fortfarande är det främsta valet för undergruppen som kännetecknas av IDH-mutation och intakt kromosom 1p19q, alltså patienter med lågmaligna astrocytom. I motsats till hypotesen vid behandlingsstart förefaller strålbehandling inte heller vara förknippad med signifikant fler kognitiva biverkningar och sämre livskvalitet än temozolomid under de första åren efter behandlingsstart. Men det är viktigt att komma ihåg att strålbehandling kan ge biverkningar även efter lång tid och att en längre uppföljningstid behövs.