Avhandling. Alkoholberoende och alkoholkonsumtion orsakar stort lidande och står för cirka 4 procent av den totala sjukdomsbördan i världen. De fyra godkända läkemedlen för alkoholberoende – disulfiram, akamprosat, naltrexon och nalmefen – fungerar inte för alla, och fler alternativ behövs. I en ny avhandling undersöks alternativa läkemedelsbehandlingar i tre randomiserade kontrollerade studier.

I en singlecenterstudie (N=59) undersöktes effekten av den antidepressiva substansen mirtazapin på alkoholkonsumtionen hos högkonsumerande män. Mirtazapin påverkar serotonerga och noradrenerga system i hjärnan. Resultaten visade att mirtazapin sänker alkoholintaget hos dem med ärftlighet för alkoholberoende.

I en nationell multicenterstudie (N=171) undersöktes effekten av rökavvänjningsläkemedlet vareniklin, som påverkar hjärnans kolinerga system, på alkoholkonsumtionen hos patienter med alkoholberoende. När självrapporterad alkoholkonsumtion användes som utfall, vilket är standard i denna typ av studier, sänkte både vareniklin och placebo konsumtionen med ca 45 procent. När konsumtionen i stället mättes med den specifika alkoholmarkören fosfatidyletanol (PEth) i blod sänkte vareniklin intaget med cirka 30 procent, medan placebo helt saknade effekt. I markörerna kolhydratfattigt transferrin (CDT) och gamma-glutamyltransferas (GT) sågs inga signifikanta skillnader, och i korrelationsanalyser gav B-PEth det mest korrekta måttet på alkoholintag. Interventionsgruppens uppgivna konsumtion korrelerade bättre med PEth-nivåer, vilket tolkas som att graden av felaktig rapportering var större i placebogruppen.

I en internationell multicenterstudie (N=140) undersöktes effekten av glycintransportör-blockaren Org 25935 på återfallsfrekvens hos avgiftade alkoholberoende. Resultaten visade ingen skillnad mellan placebo och Org 25935.

Sammantaget dras slutsatsen att mirtazapin och vareniklin skulle kunna ha en plats i behandling av alkoholberoende, och specifika, objektiva mått av alkoholintag bör ersätta subjektiva i behandlingsstudier av alkoholberoende. Vi såg att PEth är överlägsen CDT och GT som alkoholmarkör och bör ersätta dessa även i vården och vid rättsärenden. Felrapporteringen indikerar att »placeboeffekten« vid ett subjektivt mått kan skilja sig mellan de grupper som jämförs. En reell behandlingseffekt kan då underskattas eller missas helt. Denna insikt bör mana till försiktighet vid tolkning av behandlingsstudier även av andra sjukdomstillstånd där det saknas objektiva mått.