Association mellan genetiska markörer och autoimmun Addisons sjukdom visad som P-värden mot position i genomet. De två starka träffarna motsvarar HLA och BACH2. Band i toner av blått visar kromosomernas begränsningar. Från [1] med tillstånd från Wiley.

Egenreferat. Autoimmun destruktion av binjurebarken är den vanligaste orsaken till primär binjurebarksinsufficiens (Addisons sjukdom), en sjukdom som kräver snabb diagnostik och insättande av substitutionsbehandling med hydrokortison och fludrokortison. Genetikstudier kan ge ny kunskap om sjukdomens orsaker. Vi har i ett samarbetsprojekt mellan alla svenska universitetssjukhus identifierat ett arvsanlag som är starkt kopplat till sjukdomen [1].

I tidigare genetiska studier av Addisons sjukdom har man studerat en gen åt gången. I sådana kandidatgenstudier undersöker man bara gener som man redan vet kan vara involverade, men eftersom man då inte kan kompensera för populationssubstrukturer finns stor risk för falskt positiva fynd. Det har emellertid saknats en tillräckligt stor grupp patienter för att göra omfattande och förutsättningslösa genetikstudier. Det svenska Addisonregistret startade 2009 för att skapa bättre förutsättningar att studera sjukdomen, och med åren har det blivit världens största biobank för Addisons sjukdom.

För att få en grupp patienter med så homogen etiopatogenes som möjligt valde vi ur svenska Addisonregistret endast patienter med autoantikroppar mot 21-hydroxylas. Genom DNA-sekvensering av tusentals gener samt närliggande icke-kodande regulatoriska sekvenser kunde vi koppla nytt grepp runt sjukdomens ärftlighet. Vi såg i den icke-translaterade delen av genen BACH2 en stark associationssignal. Varianter i den regionen reglerar uttrycket av genen. BACH2 är sedan tidigare känt som ett protein som styr antikroppsproduktion och balansen mellan cytotoxiska och regulatoriska T-celler.