Egenreferat. Vid mord och dråp är det av vikt att kartlägga karaktäristika kring brottet, inte minst eventuella psykiatriska tillstånd hos förövaren. Anglosaxiska länder ligger i framkanten vad gäller forskning inom detta område, medan studierna från skandinaviska länder är få.

I en nyligen publicerad studie identifierade vi via lokal tingsrätt och hovrätt i en svensk stad under åren 2009–2013 gärningsmän som dömts för mord, dråp, försök till mord eller försök till dråp [1].

Vi identifierade 19 fall och 23 förövare. Samtliga förövare var av manligt kön; vi exkluderade kvinnor eftersom risken för att vederbörande skulle kunna identifieras var för hög. Medelåldern för gärningsmännen var 32,8 år. 9 gärningsmannakaraktäristika (psykiatrisk diagnos, socioekonomisk status etc) samt 6 brottskarakteristika (tillvägagångsätt, brottsplats etc) undersöktes.

Baserat på ovannämnda karaktäristika kunde vi med klusteranalys ta fram två profiler för gärningsmännen. Kluster A bestod av 13 förövare som var 15–33 år gamla. Dessa klassificerades som gängkriminella och använde främst skjutvapen mot sina offer. Brottsplatsen var ofta publik, och majoriteten av gärningsmännen (11 av 13) hade inga psykiatriska diagnoser när de dömdes. Kluster B bestod av 10 gärningsmän, 37–59 år gamla. Dessa förövare använde främst kniv eller stickvapen vid brottet och hade i genomsnitt högre utbildning än dem i kluster A. En klar majoritet (9 av 10) hade en psykiatrisk diagnos, och 2 hade dömts till rättspsykiatrisk vård. Brottsplatsen var vanligtvis privat och offret var antingen en partner eller nära vän.

Studien är liten, men visar ungefär samma bild som tidigare studier vad gäller gärningsmannakaraktäristika. Främst ser vi att diverse sedan tidigare diagnostiserade psykiatriska tillstånd är betydligt vanligare hos gärningsmän som begår brott mot en partner eller nära vän än hos gängkriminella.

Kunskapen kan vara värdefull i brottsförebyggande arbete.