Avhandling. Monoklonal gammopati av oklar signifikans (MGUS) är en plasmacellssjukdom med överproduktion av monoklonala antikroppar. MGUS är ett asymtomatiskt tillstånd som i dagsläget inte behandlas men följs kliniskt på grund av en årlig risk på 1 procent för utveckling till multipelt myelom. Nyligen har »light-chain MGUS« (LC-MGUS) identifierats, ett tillstånd om vilket mycket lite är känt. 

MGUS har visats medföra sämre överlevnad och ökad risk för trombos, men tidigare studier har utförts på kliniskt etablerade kohorter. I sådana studier är det svårt att avgöra om den ökade risken för död och trombos är kopplad till MGUS eller till den samsjuklighet som oundvikligen förekommer hos de fall av MGUS som hittats »en passant«. Varken överlevnad eller trombosrisk har undersökts i screenade studier.

Inom ramen för en nyligen framlagd avhandling genomfördes en stor populationsbaserad studie på en isländsk och en amerikansk studiekohort. Blodprov från drygt 11 000 individer i åldrarna 60–98 år screenades för MGUS genom serumproteinelfores och analys av fria lätta kedjor. Baserat på statistiska analyser föreslås en ny definition av LC-MGUS som tar hänsyn till normalfördelningen av fria lätta kedjor i blodet. Förekomsten av MGUS och LC-MGUS vid screeningen var 5 respektive 1 procent.

Under en uppföljningstid på nästan tio år sågs att individerna med MGUS och LC-MGUS hade sämre överlevnad. Det kunde inte enbart förklaras av ökad risk för hematologisk sjukdom, utan även av ökad risk för död i hjärtsjukdom. Individer med LC-MGUS, men inte MGUS, hade ökad risk för trombos.

För att studera överlevnaden i MGUS och i myelom undersöktes det svenska Cancerregistret och en svensk MGUS-kohort. Patienter med MGUS eller myelom hade ökad risk för död om de haft en autoimmun sjukdom före plasmacellssjukdomen. Överlevnaden var bättre för de patienter med myelom som hade en tidigare konstaterad MGUS jämfört med de patienter som utvecklat myelom utan tidigare känd MGUS.

MGUS och LC-MGUS är således relativt vanliga tillstånd i den äldre befolkningen. Strategin att följa MGUS-fall kliniskt tycks kopplad till en bättre prognos för de patienter som senare utvecklar myelom, möjligen på grund av tidigare diagnos och/eller behandling. Den ökade risken för död i hjärt–kärlsjukdom hos individer med MGUS och LC-MGUS bör undersökas vidare, liksom de sistnämndas ökade risk för trombos.