Egenreferat. Allt fler patienter i Sverige behandlas med automatiserad peritonealdialys (APD), där bytet av dialysvätska (PD-vätska) utförs automatiskt med en maskin i stället för manuellt som vid konventionell behandling. En fördel med APD är att behandling kan ges under natten och ofta med större volymer (fler byten), vilket innebär större dialysdos. Med ett större antal byten uppstår nya möjligheter att både variera och optimera behandlingen. Dock ökar samtidigt den i regel oönskade absorptionen av glukos från dialysvätskan, uppemot 200 g per dygn, vilket motsvarar cirka 800 kilokalorier.

I en nyligen publicerad studie [1] konstruerades en matematisk modell för APD i syfte att optimera behandlingen med avseende på glukosabsorption, vattenavlägsnande genom ultrafiltration (UF) och clearance av små och medelstora molekyler. Med hjälp av datorsimuleringar med den nya modellen visade vi att glukosabsorptionen kan minskas avsevärt (>20 procent) samt behandlingstiden kortas med bibehållet vattenavlägsnande och borttagande av lågmolekylära slaggprodukter som till exempel urea och kreatinin. Detta åstadkoms genom att använda något högre dialysatflöden och nya så kallade bimodala behandlingsregimer där korta byten med hög glukoskoncentration varvas med långa byten med låg glukoskoncentration.

De nya regimerna utnyttjar det faktum att dialyslösningen drar som allra mest vätska i början, direkt efter intappning av dialysvätskan, samt att högre glukosstyrkor ger mer vattenavlägsnande genom UF per gram absorberad glukos [2]. Ytterligare forskning i form av kliniska studier planeras nu för att utvärdera de föreslagna behandlingsregimerna.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Carl M Öberg är uppfinnare i en patentansökan som inlämnats av Gambro Lundia AB (del av Baxter Healthcare) baserad på den teknik som beskrivs i den refererade artikeln och har erhållit forskningsanslag och konsultarvode från Baxter Healthcare.