Egenreferat. MR-tekniken diffusionskurtosisavbildning, DKI (diffusion kurtosis imaging) är en vidareutveckling av diffusionstensoravbildning, DTI (diffusion tensor imaging), och är användbar för att utvärdera vävnaders mikrostruktur. Sekvensen bygger på stark diffusionsviktning i flera olika riktningar. DKI har utvärderats i flera studier med patienter som har hjärntumörer av typen gliom, så kallade astrocytom och oligodendrogliom. Syftet med denna studie var att i en diagnostisk metaanalys utvärdera den samlade diagnostiska förmågan hos tekniken att skilja mellan låggradiga gliom (LGG: grad I och II) och höggradiga gliom (HGG: grad III och IV) samt att undersöka orsaker till skillnader i resultat mellan studierna.

Den systematiska litteraturgenomgången inkluderade databaserna Cochrane Library, Embase, Medline och Web of Science Core Collection och utfördes av två bibliotekarier vid Karolinska institutets universitetsbibliotek. Data om medelkurtosis (MK) i LGG och HGG extraherades från respektive studie. Den sammantagna diagnostiska förmågan för MK att skilja mellan LGG och HGG utvärderades genom en så kallad bivariat SROC-kurva (summary receiver operating characteristic) med presentation av arean under kurvan (AUK) och associerad metaregression för att utvärdera eventuella faktorer som kunde påverka resultatet.

Sammantaget inkluderades tio studier med 430 patienter i metaanalysen. Medelskillnaden i MK var 0,17 (95 procents konfidensintervall [95KI] 0,11–0,22), och skillnader mellan studierna förklarades av gliomtyp (astrocytom eller oligodendrogliom), ekotid i MR-sekvensen och andelen patienter med recidiv av tumör jämfört med patienter med ett primärt insjuknande. Den sammanlagda AUK var 0,94, där 1,0 representerar ett perfekt diagnostiskt test. Sensitiviteten var 0,85 (95KI 0,74–0,92) och specificiteten 0,92 (95KI 0,81–0,96). Skillnader i resultat mellan studierna förklarades av olika tumörtyper och specifika sekvensparametrar vid MR.

Slutsatsen från studien var att MK från DKI med hög diagnostisk säkerhet skiljer mellan LGG och HGG, vilket kan vara viktigt inför terapibeslut samt vid uppföljning efter behandling.