Egenreferat. Ansträngningsinkontinens innebär ofrivilligt läckage av urin vid exempelvis nysning, skratt, hopp och lyft. Barnafödande är en betydande riskfaktor, och uppskattningsvis 10 procent drabbas av bestående urininkontinens efter en vaginal förlossning [1]. Intravaginal slyngoperation är den dominerande kirurgiska behandlingen för ansträngningsinkontinens, och ca 80 procent upplever fullständig bot. Ett kliniskt dilemma är dock huruvida man ska avråda från operation till dess att kvinnorna är klara med sitt barnafödande. Det saknas även kunskap kring vilket förlossningssätt som ska rekommenderas till gravida med slyngoperation i anamnesen.

Syftet med denna studie [2] var att utvärdera om graviditet och förlossning efter intravaginal slyngoperation påverkar resultatet av behandlingen samt om förlossningssätt har betydelse för utfallet.

Genom att samköra det medicinska födelseregistret med operationsregistret (2002–2014) identifierades totalt 207 kvinnor som fött minst ett barn efter en intravaginal slyngoperation. I samma register identifierades en kontrollgrupp på 521 kvinnor som inte fött barn efter sin inkontinensoperation. Grupperna var matchade avseende operationsår samt ålder vid operation. En enkät som innehöll UDI (Urinary distress inventory) och IIQ-7 (Incontinence impact questionnaire-7) skickades till grupperna. Det primära utfallet var förekomst av patientrapporterad ansträngningsinkontinens. Detta definierades som svarsalternativet »måttligt« eller »mycket« på UDI-frågan: »Hur mycket besväras du av ofrivilligt urinläckage relaterat till fysisk ansträngning, hosta eller nysning?«

Den totala svarsfrekvensen var 74 procent; 163 stycken i fallgruppen (64 med vaginal förlossning, 95 med kejsarsnitt, 4 med båda förlossningssätten) och 374 i kontrollgruppen. Förekomsten av ansträngningsinkontinens var 22 procent i fallgruppen och 17 procent i kontrollgruppen. Vi fann ingen signifikant skillnad mellan grupperna (justerad oddskvot 1,2; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,7–2,0). Vaginal förlossning efter slyngoperation var inte associerad med ökad risk för förekomst av ansträngningsinkontinens jämfört med kejsarsnitt (22 procent versus 22 procent; justerad oddskvot 0,6; 95KI 0,2–1,4). Det fanns inga signifikanta skillnader i UDI- och IIQ-7-poäng vid någon av gruppjämförelserna.  

Sammanfattningsvis fann vi ingen ökad förekomst av ansträngningsinkontinens eller övriga nedre urinvägssymtom bland kvinnor som fött barn efter en intravaginal slyngoperation jämfört med kvinnor som inte fött barn efter sin operation. Vi fann heller inga belägg för att förlossningssätt efter slyngoperation påverkade risken för ansträngningsinkontinens.