Avhandling. Litium har använts i behandlingen av bipolär sjukdom, tidigare manodepression, i närmare 70 år och är fortfarande standardbehandling. Hyperkalcemi som en möjlig biverkning till litiumbehandling beskrevs först år 1973. Förhöjt kalkvärde är associerat med en lång rad negativa somatiska och psykiska konsekvenser inklusive benskörhet, muskelsvaghet och nedstämdhet. Trots detta har både internationella och nationella riktlinjer för uppföljning av kalkstatus hos litiumbehandlade patienter saknats fram till nyligen. Litium tros bidra till utvecklingen av hyperparatyreoidism (litiumassocierad hyperparatyreoidism), men kunskapen kring tillståndet är mycket begränsat. Syftet med den aktuella avhandlingen var att beskriva förekomsten av litiumassocierad hyperparatyreoidism och dess patofysiologi samt att utvärdera kirurgisk behandling av tillståndet till i dag.

Granskning av journaler gällande 423 patienter i Jönköpings och Örebro län genomfördes. 18 procent av vuxna patienter med pågående litiumbehandling uppfyllde biokemiska kriterier för litiumassocierad hyperparatyreoidism (förhöjt parathormon, förhöjt kalk samt normalt D-vitamin). Ytterligare 20 procent hade tendens till intermittent hyperkalcemi. Trots detta blev endast 1 procent bedömda av endokrinolog eller vidare opererade för hyperparatyreoidism. I den andra delstudien kunde korrelationen mellan litiumbehandling hos bipolära patienter och utvecklingen av hyperkalcemi tydligt bekräftas (justerad oddskvot 13,14; 95 procents konfidensintervall 3,09–58,55; P = 0,001). Intressant är att upp till 30 procent av patienterna med litiumassocierad hyperparatyreoidism hade en biokemisk profil som liknar familjär hypokalciurisk hyperkalcemi. Kontroll av drygt 8 500 kalkbestämningar visade, till skillnad från primär hyperparatyreoidism, förekomst av kraftiga svängningar, inte sällan hypokalcemi.

I den fjärde delstudien analyserades resultat från 78 paratyreoidektomier vid litiumassocierad hyperparatyreoidism från sex centrum i Sverige. PAD visade att majoriteten hade hyperplasi med multiglandulär sjukdom, och uppföljningen efter drygt sex år visade att endast 52 procent förblev botade: där radikal kirurgi hos 20 patienter, med borttagning av 3–4 bisköldkörtlar, gav generellt bättre långtidsresultat.

Avhandlingen ger nya insikter om litiumassocierad hyperparatyreoidism, bekräftar att tillståndet är vanligt vid litiumbehandling och belyser att den biokemiska profilen skiljer sig från primär hyperparatyreoidism. Detta har konsekvenser för den eventuella kirurgiska strategin. Därför har en randomiserad studie påbörjats där kirurgi jämförs med exspektans. Studien beräknas vara klar om två år.