Är svensk sjukvård en verksamhet i fritt fall, med felaktiga modeller för styrning, läkarupprop, barnmorskeuppror, sjunkande förtroende hos allmänheten, och där antalet anmälningar till tillsynsmyndigheter och andra bara ökar? Där professionerna har berövats makten, vilken nu i stället finns hos politiker och tjänstemän, och där larmrapporterna kommer allt tätare?
Eller är det en verksamhet som inom i stort sett varje område (till exempel spädbarnsdödlighet, överlevnad efter hjärtinfarkt eller stroke, bröstcancer, lungcancer, aids, eller implantatöverlevnad efter ledproteskirurgi) fortsätter att redovisa utfallsmått och resultat, vilka kan räknas in bland de allra bästa i världen? Där en ökande medvetenhet ses om vem man finns till för? En verksamhet som de senaste 7 åren inte har ökat sin andel av samhällsbudgeten, utan fortsätter att använda mellan 9 och 10 procent av bruttonationalprodukten; där ett stort problem, den bristande tillgängligheten, genom ett intensivt arbete i stort har försvunnit, och där de ökade anmälningssiffrorna kan tolkas som bevis på ökad insikt om bristerna i säkerheten?
Den som vet vart han vill, utan att veta var han är, vet mycket lite om vägen dit. Det står var och en fritt att ha sin bild av svensk sjukvård. Det är till och med önskvärt. Det finns mycket att förbättra i svensk sjukvård, och det finns en tydlig bild av hur målet ser ut. Risken är dock att beslut som fattas utifrån felaktiga bilder riskerar att bli dåliga beslut, därför att vägbeskrivningen blir felaktig.
