Efter 18 år i tjänsten lämnade år 2011 den brittiske professorn i alternativmedicin Edzard Ernst sin position vid universitetet i Exeter. Han hade gjort sig känd som stridbar och skapat sig både vänner och ovänner genom att nititskt granska allt från distanshealing till akupunktur. I 2009 års uppmärksammade och läsvärda populärvetenskapliga bok »Salvekvick och kvacksalveri: alternativmedicinen under lupp« plockar Ernst och författaren Simon Singh i sär diverse alternativmedicinsk teori och praktik.
I dagarna utkom Ernst med självbiografin »A scientist in Wonderland: A memoire of searching for truth and finding trouble«. I en kommentar i samband med boksläppet beskriver han forskare – tidigare kollegor – inom alternativmedicin som alltför okritiska, och att alternativmedicinskt inriktade tidskrifter är översållade med bias och undermålig vetenskap. Inte heller läkarutbildningen håller måttet, enligt Ernst: »Jag tycker inte att läkarstudenterna i Exeter lär sig kritiskt tänkande, och det är [utbildningens] viktigaste uppgift […]«
Ernst är något på spåren. Att förhålla sig kritisk till sockerpiller är ingen svår konst för en skolmedicinare, men lär läkarprogram och AT oss tillräckligt om läkemedel med verkan bortom placebo? Är vi tillräckligt orienterade i kliniska studier och observationella data? Det finns ingen anledning att vara mindre kritisk mot det verkningsfulla – inte minst när runt tio procent av alla akuta inläggningar av äldre tros bero på biverkningar från läkemedel med mer kraft än placebo.
