År 1976 pensionerade sig en 58-årig indisk ögonläkare, Govindappa Venkataswamy, mer känd som Dr V. Han bestämde sig för att ägna återstoden av sitt liv till att hjälpa så många som möjligt av sina landsmän att återfå synen. Det är ingen överdrift att påstå att få trodde på honom. I dag är hans skapelse, Aravind Eye Care System, världens största ögonsjukvårdssystem och har sedan starten hjälpt över 40 miljoner indier att återfå synen. 2014 gjordes 3,5 miljoner besök, och över 400 000 operationer utfördes.
Kvaliteten i den ögonsjukvård som ges? Absolut världsklass. Utrustning? Bästa tänkbara. Kostnaden för glasögon eller en starroperation med intraokulär lins? Gratis för den som inte kan betala. Cirka 100 kronor för den som kan betala. Statsbidrag? Inga. Undervisning och forskning? En självklar del av verksamheten.
Atul Gawande skriver i majnumret av The New Yorker om det motsatta. Ett överflöd av resurser som leder till slöseri med sjukvård, med tveksamt eller inget värde för patienten, och som driver utvecklingen åt fel håll.
Resursbrist ska inte på något vis romantiseras. Men det finns något utmanande i ett läge när resurserna inte upplevs räcka. Vad i det vi gör betyder något för de vi gör det för? Vad betyder inte något? Vi kan inte, och ska inte, direktimportera Aravind Eye Care System till vårt land. Men vi kan ta lärdom av hur Dr V tänkte, hur han tog sig an utmaningen, och hur han gjorde.
http://www.aravind.org
http://www.newyorker.com/magazine/2015/05/11/overkill-atul-gawande
